| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HORD hå1rd (hå´rd Dalin), äv. hω4rd (Topelius Läsn. 5: 190 (1880; rimmande med nord), Hallström Sagodr. 28 (1910; rimmande med jord)), r. l. m. (f. Björkman (1889)); best. -en; pl. -er40 l. 32 ((†) -ar Isogæus Segersk. 448 (c. 1700), Christiernsson Med Mack. 72 (1915)).
1) urspr. om tartariskt läger lydande under en stamhövding, nomadiserande tartarisk stam; senare i utvidgad anv. om kringströvande ociviliserad stam l. flock i allm. Gyllene horden (se GYLLENE 1 c α). Petreius Beskr. 1: 84 (1614). De Osmaniska turkarna, en hord råa krigare från Mindre Asien. Roth 1Geogr. 217 (1886). I kampen mot Rysslands horder. Snoilsky 4: 81 (1887); jfr 2. (Djingis-kans o. hans närmaste ättlingars) välde sprängdes i en mängd inbördes kämpande kanater och horder. Hjärne Östanifrån 207 (1905). — jfr BEDUIN-, NOMAD-, TATAR-HORD m. fl. — särsk. sociol. om liten folkgrupp på urtidsstadium som blott sammanhålles av flockinstinkten. Claëson 1: 150 (1857). Vannérus Metaf. 332 (1914). Flodström SvFolk 399 (1918).
2) ss. nedsättande benämning på skara l. hop av löst (ohyfsat) folk, sammanrafsad hop, tygellös skara; följe, band. SP 1792, nr 49, s. 2. På Quartier Latins skaldekaféer .. råkades denna hord af långhåriga poeter. Levertin 11: 161 (1898). Horden (av bönder) försvann genom mina grindar ut i natten. Engström 5Bok 8 (1910). På den tiden, då de rödas horder fingo bita i gräset på andra sidan Bottenhavet. SvD(A) 1930, nr 16, s. 6. — jfr RÖVAR-, TURIST-HORD m. fl.
Spalt H 1211 band 11, 1932