Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORERI 1reri4, n.; best. -et, äv. -t; pl. (konkretare) -er (Auerbach (1909)).
Ordformer
(ho(o)r- 1541 osv. horr- Rääf Ydre 1: 319 (i handl. fr. 1568), Carl IX Cal. 147 (1607). hör- SkrGbgJub. 6: 270 (1592))
Etymologi
[jfr d. horeri, holl. hoererij, t. hurerey; avledn. till HORA, v.]
(numera föga br., i sht arkaiserande) (bedrivande av) hor, otukt, skörlevnad. Låter oss icke bedriffua horerij. 1Kor. 10: 8 (NT 1526; Bib. 1917: bedriva otukt). Om een dotter icke wille gifwa sig uti itt ährligit echteskap .. utan gofwe sig till horerij. Lagförsl. 321 (c. 1606). Palmblad Palæst. 121 (1823; i bet.: otukt). Härjad af din ungdoms horeri. Procopé Ökn. 102 (1905). Neander Vainio 88 (1924). — särsk.
a) (†) i uttr. bruka, driva, hålla, ligga i horeri, bedriva hor l. otukt. G1R 24: 270 (1554). KOF 1: 231 (1575). Thett lönlige horreri såsåm jånffru Sibilla hade dreffuett med .. Allexsander. Carl IX Cal. 147 (1607). Rondeletius 101 (1614).
b) (†) bildl., om judarnas avfall till främmande gudar; jfr HOR b. Han offuergaff Herran sina fädhers Gudh .. och kom them j Ierusalem til horerij. 2Krön. 21: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: trolös avfällighet). Vish. 14: 12 (Bib. 1541).

 

Spalt H 1212 band 11, 1932

Webbansvarig