Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUGSTER hug4ster l. huk4-, förr äv. HYGSTER, n.; best. -stret; pl. =; äv. HUGSTE hug3ste2 l. huk3-, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. HUGST, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(hug(g)st G1R 22: 123 (1551: hugsten, sg. best.), Linné Ungd. 2: 221 (1734). hug(g)ste PMolin i OoB 1895, s. 457, Dens. ÅdalP 98 (c. 1895). hug(g)ster G1R 16: 45 (1544: Hugsterkarle), Därs. 22: 123 (1551), Hülphers Dal. 418 (1762). hoggster Fatab. 1908, s. 181. hyg(g)ster NoraskogArk. 4: 241 (1728), SPF 1848, s. 101)
Etymologi
[jfr sv. dial. hoggst, n., ställe i skog där man hugger ved l. timmer, hoggster, m., skog tjänlig till fällning, nor. hogster, m., isl. hǫgstr (gen. -rs), m., ävensom d. hugst; avledn. av HUGGA, v.1]
1) (starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) avvärkning, huggning av skog o. d. G1R 22: 123 (1551). Opå Koperbergitt giffver man icke mehre än två öre för ett gilth staffrum gruffve vedh, både för hugsten och framkörningen. Därs. Hülphers Dal. 418 (1762). PMolin i OoB 1895, s. 457. — jfr VED-HUGSTER.
2) (†) konkret: avvärkat timmer. Göre oss en hielp aff huar socken mz en Summa hugster. DiplDal. 3: 87 (1548).
3) (starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) ställe i skog där avvärkning utförts, uthugget ställe i skog, fälle. Sahlstedt (1773). En dräng (kom) från ett annat huggste. Molin ÅdalP 98 (c. 1895). Fatab. 1908, s. 181.
4) (†) slägga. 2 karlar sitta jemte med hvar sin huggst och slå alternatim på. Linné Ungd. 2: 221 (1734; i fråga om sprängningsarbete).
Ssg: (1) HUGSTER-KARL. (huggste- 1549. huggster- 1544—1555) (†) karl som deltager i skogsavvärkning; skogshuggare. G1R 16: 45 (1544). Därs. 25: 238 (1555).

 

Spalt H 1351 band 11, 1932

Webbansvarig