Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUK hɯ4k, sbst.1, i vissa trakter äv. HUCK huk4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hock 1916. huck 1883—1916. hu(u)k 1678 osv.)
Etymologi
[liksom dan. o. nor. dial. huk av mnt. huk, hok, hörn, landtunga; jfr holl. hoek, hörn, vinkel, krok, udde, feng. hōc, eng. hook; i avljudsförhållande till HAKE, sbst.2]
(numera knappast br. utom i ssgr; se dock a o. b) (inåtgående l. utskjutande) hörn l. vinkel l. inbuktning l. utbuktning; äv.: skarp krök. Rudbeck Atl. 2: 614 (1689). Huk .. den ytterste ände l. kant af en ting. Schultze Ordb. 1981 (c. 1755). (Sv.) Huk .. (fr.) Coin. Nordforss (1805). Lister, den lilla halvön i huken mellan Skåne och Blekinge. 2NatLiv 469 (1930). — jfr FEM-HUK. — särsk.
a) (fullt br.) spelt. i brädspel: kilformigt fält; utom i ssgn BORGAR(E)-HUK bl. om fältet längst till vänster å den sida där man börjat spelet. Bellman 3: 261 (1790). Almqvist AMay 51 (1838). SvUppslB 5: 177 (1930). — jfr BORGAR(E)-HUK.
b) (numera i sht sjöt. samt, i vissa trakter, i sht i södra Sv., bygdemålsfärgat) i havet utskjutande udde; i sht om en hög udde. Alcinius Bärgenstierna 34 (1678). Sju af de största och svåraste (av Danmarks skepp) lågo inom huken. Loenbom Stenbock 2: 180 (1758). Klint KustÖstersjön 19 (1815). Smyge huk, den sydligaste udden af Sverige. NF (1883). Smith NautOrdb. 168 (1916).
c) (†) puckel. Lind (1738, 1749). (Sv.) Huk, (krokrygg) (fr.) une bosse. Möller (1745, 1755).
d) inskärning, urtagning, hak; i ssgn HUK-PLANKA.
Ssgr (i fackspr.): (a) HUK-BAND. spelt. i brädspel: band (se BAND 25) i huken. HbiblSällsk. 2: 34 (1839). 2NF 4: 409 (1905). —
(d) -PLANKA, r. l. f. sjöt. å träfartyg: med hak försedd bordläggningsplanka som användes vid fartygets stävar. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Witt Skeppsb. 68 (1858). BonnierKL (1924).
Avledn.: HUKIG, adj. (†) till c: puckelryggig, krokryggig. Lind (1738). Möller (1745). Tholander Ordl. (c. 1870).

 

Spalt H 1356 band 11, 1932

Webbansvarig