Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUMANIST hum1anis4t l. hɯ1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng. humanist, fr. humaniste; ytterst av it. umanista, till umano, adj. (se HUMAN). Benämningen anknöt till Ciceros användning av ordet humanitas, vari han sammanfattade sitt bildningsideal. I bet. 3 är ordet bildat till HUMANISM 2]
1) kulturhist. o. litt.-hist. anhängare av l. representant för humanismen (i bet. 1). (L. Valla var) en af de utmärktaste Humanister på sin tid. Hammarsköld i Lyceum 2: 177 (1811). Söderhjelm ItRenäss. 50 (1907). — jfr NY-HUMANIST.
2) person som ägnar sig l. har ägnat sig åt studier av historia o. språk, framför allt med utgångspunkt i de klassiska språken (ofta motsatt: naturvetenskaplig forskare); ofta pregnant, om person som har en djup o. allsidig bildning av antydd art. Lyceum 2: 82 (1811). Lidbeck uppgifves hafva varit en svag och obetydlig personlighet, men en stor humanist, som i synnerhet var hemma i den nyare litteraturen. Wrangel Räm. 24 (i handl. fr. 1847). Sven Berg var en stor och god humanist i detta ords vackraste och mest vidsträckta bemärkelse. GHT 1931, nr 3, s. 15. — särsk. med tanke på utbildningen vid universitet l. (numera föga br.) skolor. BerRevElLärov. 1843, s. 97. Öfverläsningstiden för humanisterne. InbjHudiksvElLärov. 1878, s. 26. Ett bra olika arbete föreligger för profårskandidaterna, allt efter som de äro humanister eller realister. PedT 1896, s. 676. Fornv. 1928, s. 76.
3) (föga br.) anhängare av l. representant för humanism (i bet. 2). Sundberg Farl. 18 (1873).
Ssgr: (2) HUMANIST-KLASS. (numera bl. tillf.) lärovärksklass där undervisning meddelas företrädesvis i humanistiska ämnen. BerRevElLärov. 1843, s. 88. särsk. (förr) ss. benämning på den övre apologistklass med humanistisk undervisning som inrättades vid vissa skolor i början av 1800-talet. VLArk. 1812, Invent. F III 1. VDAkt. 1815, nr 188. VGR 1826, Verif. s. 414. —
(1) -SKRIFT. (i fackspr.) benämning på den av humanisterna på 1400-talet återupptagna runda, karolingiska minuskelskriften, vilken de trodde vara den äkta antika skriften o. ur vilken den moderna antikvan framgått. 2NF 20: 1276 (1914).
Avledn.: HUMANISTIK, r.
1) (i fackspr., numera föga br.) till 1 o. 2: humanistisk forskning; äv. koll.: humanistiska kunskaper. SvLitTidn. 1815, sp. 803. Tegnér (WB) 8: 435 (1837). Atterbom PoesH 4: 174 (1848). Historien, detta humanistikens centralämne. Ahnfelt Minn. 1: 11 (1905). SvLittH 1: 354 (1919).
2) (†) om vitterheten. Vitterhet eller Humanistik (Poesi, ästhetisk Språkbehandling, Konst). Atterbom PhilH 24 (1835).

 

Spalt H 1375 band 11, 1932

Webbansvarig