Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HUSSA, v. -ade. vbalsbst. -AN, -ANDE.
Ordformer
(huss- 1604—1747. huts- 1572. huutz- 1619)
Etymologi
[sv. dial. hussa, ropa, skrika, hetsa (hund på ngn); jfr nor. hussa, skrämma, jaga bort, nyisl. hussa, eng. dial. huss, hetsa (hund), jaga bort, hush, skrämma bort, mht. hussen, hutzen, hetsa, driva; avledn. av HUSS, interj. (se HYSS, interj.). Formen hutsa beror på lån från t. hutzen]
(†)
1) med avs. på hundar: hetsa, tussa l. ”pussa”; jfr BUSSA, v.3 Hunden skal icke löpe effter huars mans huszan eller huiszan. SvOrds. B 2 a (1604). Jag hussade hunden på en stor Padda. Linné Vg. 205 (1747).
2) med avs. på människor: hetsa, förfölja, jaga, ansätta o. plåga (ngn); skicka l. ”skjutsa” (ngn) hit o. dit; jfr HETSA I 3; särsk. i uttr. hussa och hassa l. hussa och skjussa. LPetri ChrPina B 5 b (1572). LLaurentii Pred. 22 (1609, 1618). (Sändebuden) bleffuo vthi wäghen .. illa håldne medh maat och dryck, hussade och hassade. Petreius Beskr. 3: 36 (1615). Aff allom är jagh hussat och skussat. Brasck FörlSon. L 1 b (1645). Broman Glys. 3: 402 (c. 1740).

 

Spalt H 1512 band 11, 1932

Webbansvarig