| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUVUDSTYCKE hɯ3vud~styk2e, äv. huv3– (Anm. I vard. spr. uttalas ordet ofta -vu~ l. -ve~), n.; best. -et; pl. -en.
1) (tillf.) av huvudet (m. m.) bestående stycke (av en fisk o. d.); jfr HUVUD 1. Hufvudstycket på fisken. Lind (1749; under kopff-stück). Sjöberg Singstock 181 (1832).
2) (†) (fin) huvudduk l. nattmössa?; jfr HUVUD 1. Linnekläder .. 1 NattKappa, 1 Hallsduuk och 2 Hufwudstycken medh SPettzar. BoupptSthm 14/12 1688. BoupptRasbo 1756. BoupptVäxjö 1779.
3) (†) nackstycke på betsel; äv.: huvudlag?; jfr HUVUD 1. 1. st: Lädersehla med Töhmar och hufwudsty(cke). BoupptSthm 9/12 1673. Huvud-stykke .. (dvs.) En rem på betslet, som går öfver nacken på hästen. Schultze Ordb. 5037 (c. 1755).
4) (förr) ett slags grov kanon; jfr HUVUD 4 b β α’. Vi skicke .. vort folk .. til hest oc foot medh sköne bysser oc huffuut stycken. G1R 1: 115 (1523). Hildebrand Medelt. 2: 843 (1898). Heidenstam Svensk. 1: 276 (1908).
5) den (det) största l. viktigaste l. mest väsentliga delen (partiet) av ngt; var särskild av ngts största l. viktigaste l. mest väsentliga delar (partier); jfr HUVUD 4 b β α’.
a) (numera mindre br.; se dock β) i fråga om ett konkret föremål l. ett landområde o. d. Posen utgör .. hufvudstycket af de polska länder, som Preussen har i behåll efter Polens delningar. Svedelius Statsk. 2: 299 (1868). — särsk.
α) tekn. i fråga om värktyg o. d. Rinman 1: 866 (1788; i fråga om en ”jordborr”). AHB 45: 18 (1870; i fråga om kran). Schulthess (1885).
β) (fullt br.) anat. om den huvudsakliga (längsta, grövsta o. främsta) delen av svansen hos spermatozo. VerdS 88—89: 15 (1900). 2NF 26: 672 (1917).
γ) (†) om varumängd ss. ingående i ett av varor bestående, mot ränta utlånat kapital. G1R 20: 116 (1549).
b) (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i religiöst spr.) i fråga om ngt immateriellt; särsk.: central punkt, huvudpunkt, kärnpunkt, huvudsak; förr äv. om det mest centrala l. viktiga partiet i en skrift l. om sammanfattningen av det mest väsentliga i en lära o. d. Thenna Epistolan är thett retta huffuudhstykket aff nyia testamentit, och är thet aldra elaresta euangelium. FörsprRom. 1 a (NT 1526). J messone warder oss retta hoffuudstycket aff Euangelio foregiffuit ther all wor tröst oc saligheet påhenger. OPetri Ors. A 3 b (1531). Hvad han skrifver, hvilka tankar, bryr den gamle icke mycket; / riktig afskrift och siratlig är för honom hufvudstycket. Rydberg Dikt. 1: 46 (1876, 1882). Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder. 1Kor. 15: 3 (Bib. 1917).
6) var särskild av de primära delar l. avdelningar varav ngt består l. vari ngt uppdelas; jfr HUVUD 4 b β α’.
a) (numera knappast br.) i fråga om konkret föremål. Insektkroppens 3 hufvuddelar eller hufvudstycken äro hufvud, bröstring och underlif. Dahlbom Insekt. Inledn. IV (1837). Bruzelius AllmogL 27 (1876). (†) (Skriften) uppenbarar oss den stora världen, att hon skiftes uti trenne hufvudstycken, som äro himlen, jorden och hafvet. JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 336.
b) (numera knappast br.; se dock α) om huvudavdelning av skrift l. muntlig framställning. Det första vilkoret för en rätt uppfattning af Goethes Faust är att betrakta skaldeverkets båda hufvudstycken .. som delar af ett helt. Lysander Faust 1 (1875). — särsk.
α) i fråga om läroframställning o. d.; numera nästan bl. (fullt br.) om huvudavdelning i katekesen l. kateketisk framställning. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Dhe fäm huffuudstycker uthi Lutheri Catechismo. Thyselius Bidr. 49 (i handl. fr. 1637). Luthers förklaring till första hufvudstycket. SFS 1894, nr 86, s. 1.
β) (†) om akt i teaterstycke. Då täckelset till fjerde hufvudstycket (i sorgespelet) uppgår, se vi (osv.). SvLitTidn. 1821, sp. 266.
c) (†) huvudslag l. huvudkategori (av i visst sammanhang ifrågakommande saker). LReg. 193 (1635). Landtskötsel, Bergvärk, Handaslögder och Handel, med de mångfaldiga smärre näringsfång, som til hvart och et af de förenämde hufvudstycker höra. Berch Hush. 10 (1747).
Spalt H 1586 band 11, 1932