| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYCKLA hyk3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (†, PErici Musæus 2: 170 b (1582; i bet. 1), Dalin Hist. III. 2: 419 (1762; i bet. 1)), -ANDE, -ING (†, KKD 8: 231 (1706; i bet. 1)), -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr HYCKEL.
1) visa sig annorlunda (bättre) än man är i ngt visst syfte (ss. för att vinna aktning l. ngns gunst l. ngn fördel); uppträda falskt l. oärligt (i sht i tal l. åtbörder), skrymta, förställa sig; ofta i fråga om moral l. religion. Finske männ, som inthet hijkle kunne, vthan all troheet och rättrådigheet af hiertad meene. UrkFinlÖ I. 1: 108 (1597). För theras Herres ansichte kunna the (dvs. hovtjänarna) Mästerligha hykla och låta sigh see, lijka som the wore swåra trogne Tienare. Fosz 8 (1621). En ärlig mann bör ikke hykla. Schultze Ordb. 2029 (c. 1755). Det är ikke för de vise, det är för hopen jag hyklar (då jag går till nattvarden). Thorild Bref 1: 22 (1780). Krypa och hyckla. Östergren (1928). — särsk.
a) (†) i uttr. hyckla med ngt, använda l. hylla ngt utan uppriktig mening l. med falskt l. oärligt sinnelag; skrymta med ngt; äv. i fråga om ett ådagaläggande av fromhet som på grund av det därvid använda sättet l. medlet o. d. är fördömligt; äv. övergående i bet.: icke mena allvar med ngt. Såsom the göra, som nu höckla med Christi högvördiga sacramente annorledes än orden i sig sielf föregifva. HH 20: 145 (c. 1565). Iagh hafwer höcklet medh falske läre. Carl IX Cat. Z 2 a (1604). (Fariséerna) hycklade med lagens döda bokstaf, och deras andakt var idel falskhet och bedrägeri. Hagberg Pred. 6: 152 (1820). Sanningens Gud .. hycklar (icke) med orden. Thomander 1: 370 (1829).
b) (tillf.) ss. anföringsverb: hycklande yttra. Något otillbörligt påstår jag ingalunda förelöpa (osv.) .. hycklade Piper. Crusenstolpe Tess. 2: 4 (1847).
c) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk betydelse: falsk, skrymtaktig, skenhelig; blott yttre, anlagd. Hyklande Propheter förderfwa land och folk. Fosz 336 (1621). Äfven vi känna större sympati för en ärlig hedendom än för en hycklande kristendom. Wirsén Krit. 55 (1882, 1901).
2) söka visa l. ådagalägga (känsla l. egenskap l. tänkesätt o. d.) som icke förefinnes (för att vinna ngns gunst l. ngn fördel o. d.), låtsa, föregiva; stundom (i sht förr): simulera (sjukdom o. d.); ofta i p. pf. ss. adj.: föregiven, låtsad, skenbar, osann, antagen (för tillfället). Atterbom Lyr. 2: 56 (1810). Hycklad vänskap. Kolmodin TacAnn. 1: 20 (1833). Tiggare, som hycklat epileptiska krampanfall. Rydberg FilosFörel. 1: 316 (1876). Den ärlighet, som förbjöd honom att mot någon hyckla ett tänkesätt, som han ej i verkligheten hyste. Söderwall i 3SAH 7: 50 (1892). Det bedrägeri, hvartill hon gjorde sig skyldig under ett hyckladt hafvandeskap. PT 1902, nr 236 A, s. 3. Vi hyckla njutning, när vi svälja galla. Karlfeldt FlPom. 25 (1906). Jag fördjupade mig i min tidning och hycklade oberördhet. Engström 2Bok 37 (1909).
3) (†) med personobj.; äv. med härmed likvärdig bestämning inledd av prep. med: i sitt förhållande till ngn visa annan sinnesstämning l. andra känslor än man i värkligheten hyser för att därigm vinna ngt visst syfte; vara falsk mot ngn, söka ställa sig in hos ngn, lisma med ngn, smickra ngn. RA 1: 490 (1546). Then them (dvs. rådsherrarna) hykla och smekia sigh redher / .. Han får itt Lähne. Fosz 586 (1621). Höckla medh Frwentimbret. Schroderus Hoflefw. 175 (1629). Denna undflycht betienar man sig altid utaf, när man vil smikra och hyckla storsinte Konungar. Ehrenadler Tel. 505 (1723). En vän, som menar dig ärligt väl, och hvarken hycklar med dig e(ller) någon annan menniska. Tegnér (WB) 4: 266 (1823).
4) (†) gm lismande, smicker o. d. (söka) locka (ngn till ngt l. att göra ngt); ”smickra” (ngn med förespeglingar om ngt). Til sådana mordeska tanckar kan dieffuulen öffuermåtton wel hyckla. LPetri 3Post. 34 a (1555). Öffuerste Presten .. helsadhe honom wänligen, höckladhe och förmanade honom, at han skulle förderffua hans Fädhernesland. Lælius Bünting Res. 1: 254 (1588). Allas ögon wändes likwäl mäst til Ryszen, som .. är offta tilförenne .. af några Främmande til Ryszland anländande Bröd-Löse Ähregiriga Officerare, med thet Nordiska almänna Herrawäldet eller Monarchien hyklad worden. Block Progn. 82 (1708).
(1) -SKEN. (†) falskt sken. (Judarna) Bemantla .. sin sak, med vanligt hyckelsken. Brenner Pijn. 58 (1727). Östergren NDikt. 182 (1879). —
(1) -ÖDMJUK. (i vitter stil, tillf.) som hycklar ödmjukhet; ss. adv.: med hycklad ödmjukhet. För hans segerstolte son, / Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt (du) böjde dig. Runeberg 5: 124 (1863). Vasenius SvÄOrigRom. 98 (1892).
1) till 1: hycklande, skrymtaktig. Fosz 351 (1621; nt.: hüchelerisch). Schultze Ordb. 2029 (c. 1755).
2) till 3: smickrande, inställsam. Linc. (1640; under assentatorie). Schultze Ordb. 2029 (c. 1755). —
1) till 1 o. 2: person som hycklar; skrymtare. Spegel Pass. 372 (c. 1680). En Tartuf, en skenhelig hycklare. Dalin Arg. 2: 415 (1734, 1754). Steffen ModEngl. 389 (1893).
2) (†) till 3: smickrare, lismare. Schroderus Comenius 923 (1639). Ehrenadler Tel. 542 (1723; fr. orig.: flâteurs). Lindfors (1815).
-värk, n. (†) skrymteri, skrymtaktig handling. Muræus Arndt 3: 99 (1648). Rudbeckius Luther Cat. 90 (1667; gm tryckfel: Hytlare wärck). —
HYCKLERI104, n.
1) till 1 o. 2: förställning, skenhelighet, skrymteri. G1R 12: 171 (1539). I bören ju göra någon åtskildnad emellan Hyckleri och en sann helighet. Lagerström Tart. 19 (1730). Fröding Eftersk. 1: 24 (1886, 1910).
2) (†) till 3: inställsamhet, lismande, smicker, fagert tal. PErici Musæus 2: 21 a (1582). Linc. (1640; under adulatio). Möller (1745, 1755). Roman Holbg 188 (1746). —
HYCKLERISKT, adv. [efter t. heuchlerisch] (†) till 1: hycklande, skrymtaktigt. Kempe Krigzpersp. 184 (1664). —
HYCKLERSKA, f.
HYCKLISK, adj. (-lesk 1582. -lisk 1582) (†) till 1: hycklande, skrymtaktig. PErici Musæus 2: 41 b (1582). Hyckliske Legeheerdar. Därs. 50 a.
Spalt H 1595 band 11, 1932