| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HYSA hy3sa2, v. -er, -te, -t, -t, förr äv. -ade. (pr. ind. sg. hys Lucidor (SVS) 269 (1672), Wexell Rol. 178 (1755). hysz Lucidor (SVS) 192 (1672). -ar Spegel GW 59 (1685). -er LPetri 1Post. V 8 a (1555) osv. — ipf. -ade Girs GI 55 (c. 1630), OfferdalKArk. N I 1, s. 153 (1729). -te 2Saml. 1: 125 (c. 1669) osv. — sup. -at ConsAcAboP 4: 501 (1679), Hammarberg Herdinn. 66 (1741). -t LejonkDr. 63 (1689) osv. — p. pf. -ad G1R 4: 205 (1527: hysadt, m.), Lind (1749). -t G1R 25: 225 (1555) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING († utom i ssgr, Girs GI 117 (c. 1630)); -ARE (numera bl. tillf., Schroderus Comenius 669 (1639; i bet. 1), Quennerstedt C12 1: 46 (1916; i bet. 1)).
— jfr HUSA.
1) giva (ngn) husrum l. kvarter, låta (ngn) vistas i ens hus l. hem l. gård osv., härbärgera, inhysa; vanl. om person (jfr dock b); förr ofta i förb. hysa och härbärgera, hysa och hemma, äv. hysa och hägna; äv. refl. (se a). Hysa ngn för natten. En vitherlig tiwff .. varder ther hysadt beskyddat och beskermad. G1R 4: 205 (1527). Ingen skal hysa och herbergera sådant Folck, them han weet för een falsk Lära wara misztänkte. Schroderus Os. III. 1: 372 (1635). Hvar som vitterliga hyser och döljer någon grof missgierningsman; böte fyratijo daler. MB 61: 4 (Lag 1734). Af fruktan vågade han (dvs. Anders Persson på Rankhyttan) icke ens att längre hysa Gustaf. Fryxell Ber. 3: 13 (1828). Hon förestälde mig för en gift skollärare ock bad honom hysa mig. Landsm. VIII. 1: 64 (1887). — jfr AVHYSA. — särsk.
a) (knappast br.) refl.: hava husrum l. bostad; inhysa sig. VDAkt. 1674, nr 82. Ej gerna hos de döde man sig hyser. Hagberg Shaksp. 6: 110 (1849).
b) (numera bl. vard.) med avs. på sak; förr äv.: hava i sitt hus l. under tak. Skall jag hysa all den bråten som han drog hit? Serenius EngÅkerm. 193 (1727). Den som godset eller kistan hyste. Legostadga 15/5 1805, s. 16. Rydberg Faust 22 (1876).
2) (i skriftspr.) rymma (ngn l. ngt) inom sig; vanl. om sak (ngn gg person).
a) om hus, rum o. d.: utgöra bostad åt (ngn), ge rum åt (ngn), inrymma, innesluta, innehålla; omsluta. Lucidor (SVS) 192 (1672). Den jemna perlrad som han (dvs. hennes mun) hyser. Lenngren (SVS) 2: 6 (1780); jfr c. Källarhål, / som hysa jemmer, laster, nöd och skarn. Rydberg Dikt. 1: 202 (1877, 1882). Slottet har aldrig förr hyst så många gäster. Östergren (1928). Det är en skam för Uppsala att sådana (dåliga) rum tillåtas hysa studenter. SvD(A) 1928, nr 343, s. 10.
b) om land, stad, äv. folk o. d.: innesluta l. äga inom sina gränser, sin omkrets o. d., rymma. Spegel ÖPar. 8 (1705; bildl. om himmeln). Frankrike .. är allenast vid pass en trediedel så stort som Sverige, men hyser likväl öfver 18 millioner siälar. Fennia XVI. 3: 7 (1756). Indien hyser en större mångfald af folkslag än andra land. Roth 1Geogr. 205 (1881). Människor som världen icke var värdig att hysa. Ebr. 11: 38 (Bib. 1917). Varje släkte, som vill leva .., måste hysa män, .. som inte stanna vid Herkules stoder. DN(A) 1930, nr 270, s. 3.
c) (numera bl. ngn gg i vitter stil) om person l. om människokroppen, kroppsdel o. d.; äv. bildl. En Hög Person, .. / Som Dygd och Kunga-Blod i sina ådror hyser. Runius Dud. 2: 174 (1714). Högra Njuren .. var fri från sten, endast hysande litet grus. VeckoskrLäk. 3: 303 (1782). Den härdige kroppen .. hyste en stark själ. Rydqvist i 2SAH 25: 39 (1849). — särsk. (†) allmännare: äga, hava. Man dömer af den art, som unge lemmar hysa, / Hwad framgent skal en Dwärg ell’ ock en Rese bli. Geisler Fägnet. B 2 b (1709). Solögonslägtet, Ranunculi, hvars flästa arter hysa en brännande och skadelig skärpa. Retzius FlVirg. 11 (1809).
d) (†) med avs. på ämne o. d.: innehålla (ngt annat ämne o. d.), ”hålla”. Guld hyser silfver, koppar och ibland järn. VetAH 1777, s. 327. Därs. 1815, s. 135. SPF 1840, s. 28.
3) i överförd anv., med avs. på viss sinnesstämning, känsla, mening l. övertygelse i ett l. annat avseende o. d.: giva plats i sitt sinne, inrymma; omfatta, nära, känna, hava. Hysa agg, aktning, avsky, avund, böjelse, fördom(ar), förtroende, förtröstan, groll, hat, hopp, intresse, kärlek, försonliga känslor, miskund, misstro, omsorg, tillgivenhet, tvivel, välvilja, ömhet. Hysa (en) önskan om ngt, äv. en avsikt med ngt. Hysa den l. den meningen l. åsikten l. övertygelsen. Hysa en oriktig föreställning om ngt. Hysa en god l. dålig tanke om ngn. Hysa grundade förhoppningar om ngt. LPetri 1Post. V 8 a (1555). Fast säller Dido war så länge hon ey hyste / Den skadlig kiärleksglöd. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 124. (Det) torde kunna antagas, att många ibland dem som hyst betänkligheter att tillstyrka spöstraffets afskaffande, dertill varit föranledde af det föga förtroende de hysa för vår fängelsevård. Oscar I Straff 16 (1840). Brinkman och jag hade det gemensamt, att vi båda i en högaristokratisk omgifning hyste liberala åsikter. De Geer Minn. 1: 69 (1892). Hon .. hyste ungefär lika hög tanke om mig som jag om henne. Bergman LBrenn. 248 (1928). — särsk. (†) i vissa uttr. o. förb. En annan .., som hyser hoos sig et ährligit, rättskaffens sinne. 2RARP I. 1: 123 (1719). Misstankar, at han hyste farliga satser. Dalin Arg. 1: 147 (1733, 1754). Du har för länge drögt at fatta et så ädelmodigt beslut, som Du nu hyser. Ullman Frök. 74 (1780). Han snille utan yrsla hyste, / Och mandom utan öfvermod. Kellgren 2: 262 (1780). Jag (är) icke den ende, som hyst emot dig detta anslag. Kolmodin Liv. 1: 175 (1831). En soldat (hade) dött under natten, hvarom jag dagen förut hvarken yttrade eller hyste någon aning. Hwasser VSkr. 1: 25 (1852). Och jag viste dig än sällhet hysa, / Då din egen glädje gömde sig. CGStrandberg 29 (1855).
4) (†) intr.: bo, ha sin boning; råda; anträffat bl. i bildl. anv. Stiernhielm Herc. 522 (1648, 1668). När pest och dyran tijd i landet kommer hysa. Rosenfeldt Vitt. 255 (c. 1690). Hvad dyr en siäl där hysat har. TRudeen Vitt. 285 (1691).
HYSA INNE. (†) till 1: hava (ngn) inneboende; hava inomhus. Brenner Dikt. 1: 54 (1695, 1713; bildl.). Serenius (1741).
Spalt H 1671 band 12, 1932