Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HYTTA hyt3a2, v. hytter, hytte, hytt, hytt; äv. (numera bl. bygdemålsfärgat) -ade; l. HÖTA hø3ta2, v.1 -er, hötte, hött, hött; äv. (föga br.) ade; l. HÖTTA höt3a2, v.1 -er, hötte, hött, hött; äv. (föga br.) -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(pr. ind. sg. hyttar Strindberg Kamm. 3: 52 (1907). hytter Strindberg TrOtr. 2: 9 (1883, 1890) osv. hötar Lind (1749), CIHallman 335 (1778). höter HB 1: 155 (1629) osv. — ipf. hyttade Sehlstedt 5: 177 (1873), Högberg Storf. 182 (1915). hytte Fryxell Ber. 4: 350 (1830) osv. hötade Johansson Noraskog 3: 232 (i handl. fr. 1672). höttade Tersmeden Mem. 4: 270 (1767). hötte BtSödKultH 12: 77 (1597) osv. — sup. hytt PT 1903, nr 157 A, s. 2, osv. hyttat Geijerstam Kronof. 226 (1890). hött (hödt) Svart G1 135 (1561) osv. hötat NSvMerc. 1762, s. 215, AWahlenberg i SD 1905, nr 67, s. 12. höttat BtVLand 2: 106 (1760). — p. pf. hött DomRegl. mom. 16 (c. 1540), (Cavallin o.) Lysander 76 (1856). hööt SthmTb. 9/4 1595)
Etymologi
[fsv. höta, sv. dial. hötta, hytta, motsv. d. høde, nor. dial. høta jämte hytta (som möjl. delvis har annat urspr.), isl. hæta, got. hvōtjan; till HOT. Formerna med y torde ha uppstått gm dialektisk övergång ȫ > y i ipf. hötte; inf.-formerna med dubbelkonsonant äro analogiskt bildade till ipf. o. p. pf.]
1) (†; jfr a) hota. Hwilkit edert godha rådh oc venligh fformanilse the alz inthet agtha .., vthan höthess med vpresningh. G1R 4: 136 (1527). Höter eller vndsäger .. (någon) Domaren, eller gifver honom smädelig ord .. (osv.); låte tå Hofrätten then brotsliga ther anklagas. RB 14: 7 (Lag 1734). Mag:r Salovius blef het och hötte slå honom vid örat, men jag hägdade honom. FinKyrkohSP 5: 137 (c. 1778). (Cavallin o.) Lysander 76 (1856). — särsk.
a) (numera bl. ålderdomligt) i talesättet hött är med ingo bött, se vidare BÖTA 4 b γ. Hött är medh ingo bött, doch icke på alla rum. DomRegl. mom. 16 (c. 1540). Jfr äv. följande varianter: Ändogh att hööt, är medh Litzlo böth. SthmTb. 9/4 1595. Hött, skall betalas medh ofödt. SvOrds. B 2 a (1604). Hötter är skött bötter. Törning 68 (1677).
b) i pass. med reciprok bet. Tå wij i hoop komme, gåfue the ond ord wth, och höttes på (dvs. med) alt ondt. Rääf Ydre 3: 410 (i handl. fr. 1594).
2) göra ngn hotande åtbörd (liksom om man ville slå ngn). Hytta åt, förr äv. till l. mot ngn (med ngt), förr äv. (med närmare anslutning till 1) hytta ngn (med ngt). Han hade optagit en half tegelsteen j handen, .. men .. han hwarken slogh eller hötte. BtSödKultH 12: 77 (1597); jfr 1. (En ryttare hade) hött åth Henricum, lijka såsom han hade ärnat slån. ConsAcAboP 1: 203 (1646). Strax har han knifven ute och hötte honom der med några gångor till des han omsijder hugger till. VRP 15/12 1722. Där svensken höter, där slår han ock till. Ekman Dagb. 123 (1789). Nicander Hesp. 303 (1835). Då hyttade Jan Ersa / med näfven bortåt Per. Fröding Guit. 38 (1891). Blenda hytte åt honom, att han skulle hålla sig tyst. Bergman HNådT 138 (1910). Fogelqvist Minn. 49 (1930).

 

Spalt H 1684 band 12, 1932

Webbansvarig