| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÅLIG hå3lig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. HÅLOT, adj.
1) (numera knappast br.; se dock a, b) försedd med urholkning l. urtagning, urholkad, urgröpt; skålformig, inbuktad, konkav. Rudbeck Atl. 1: 795 (1679). Humbla Landcr. 429 (1740). Bokstäfverne (i Codex argenteus) äro .. hålige på ena sidan och uphögde på den andra. Björnståhl Resa 1: 464 (1773). Hvad är då äran? Blott .. / .. en hålig spegel, / I hvilken menskan dårligt sig begapar. Stagnelius (SVS) 2: 62 (c. 1818). Re’n från hans håliga hand ett sandmoln öfver mig flyger. Adlerbeth Ov. 221 (1818). FoFl. 1907, s. 7. — särsk.
a) (i sht i fackspr., fullt br.) om ägg: hålslipad. Flintyxa med .. svagt hålig egg. Fornv. 1909, s. 252.
b) (i sht i skriftspr., fullt br.) om en människas ögon l. kinder (förr äv. bröst): insjunken, infallen; äv. om hela ansiktet: avtärd, utmärglad. Palmchron SundhSp. 322 (1642). Matta, holiga ögon återvinna sin eld. Björn Pap. 38 (1794). Håligt bröst. Meurman (1846). Med ångrens och förtviflans tårar på de håliga kinderna. Jolin MSmith 51 (1847). Jennes håliga, knotiga fattigmansansikte. Lindqvist Herr. 239 (1917).
2) full av fördjupningar, gropig; ojämn, ”skrovlig”. Linc. (1640: under lacunatus). (Planeten) Mercurius .. är rund, doch ojemn och holluger. RelCur. 19 (1682). Jorden sätter sig (efter de stora hösträgnen) ojämnt, så att ytan blir hålig och gropig. SDS 1919, nr 242, s. 8.
3) (numera bl. i högre stil, föga br.) försedd med hålrum, kavitet o. d., ihålig. OMartini Läk. 30 (c. 1600). Som foglar små, när dundra må .. / .. / I holig trää sigh täckia. Ps. 1695, 253: 7. I en hålig Ek. Dalin Arg. 1: 173 (1733, 1754). Uttaga en hålig tand. Schultze Ordb. 1760 (c. 1755). Brusade högt den håliga harpans / klingande toner. Johansson HomOd. 17: 261 (1845). Lägg i de håliga skeppen ej heller vad allt du kan ega. Hellqvist Hes. 39 (1923). — särsk.
b) (förr) i uttr. håliga lod, om ihåliga kanonkulor, ”hålkulor”. Granater eller s. k. ”holige lod” tillverkades såväl af jern som koppar. Holmberg Artill. 3: 213 (1883; i fråga om förh. under 1600-talet). 2NF 11: 976 (1909).
c) (föga br.) i bildl. anv.: tom, ihålig. Hans krassa, håliga åsikter. Kuylenstierna Ber. 223 (1898).
4) full med hål (se HÅL, sbst. 1); numera bl. ngn gg i fråga om svamp, ost o. d.: porös, ”pipig”. BOlavi 104 b (1578). (Osten skall bliva) laghom Saltat och vptårkat, at han ey blifwer för wäskachtigh eller .. myckit holigh. Palmchron SundhSp. 91 (1642). Somliga torkade borden utaf med håliga svampar. Lagerlöf HomOd. 3 (1908).
5) (†; jfr dock b) motsv. HÅL, sbst. 5: som har hål (tvärsigenom), försedd med hål l. öppning. Jag tittade nyss genom håliga gallren i fenstret. Nicander SalOrdspr. 15 (1760). Hålig .. som ett såll. Lindfors (1815). En .. hålig lösbotten (till ett kārl). Nyblæus Pharm. 71 (1846). SD(L) 1897, nr 568, s. 1. — särsk.
a) i fråga om kläder l. andra nödvändighetsartiklar (som vid användandet nötas) o. d.: söndrig, trasig. Theras säck skal hologh och botnalöös wara. FörsprHag. (Bib. 1541). 1. st. gammal grå Klädes Rock .. hållug på wänstra Taskan. Bouppt. 1706. Hålig strumpa. Schultze Ordb. 1760 (c. 1755). En hålig klädnad. LoW (1862).
b) (numera bl. tillf.) handarb. om med hål försett mönster o. d. i stickning l. sömnad; i sht i fråga om hålsöm. Langlet Husm. 891 (1884). Smala ränder, hvilka liksom förmedla öfvergången från den håliga bården till den släta ytan. Branting PrydnSöm 10 (1910).
6) (numera bl. i poesi o. högre stil) i överförd anv. av 3, om ton, ljud, klang, röst o. d.: ihålig, dov; jfr HÅL, adj.1 2. Polyfem II. 16: 2 (1810). Med hålig stämma. Stagnelius (SVS) 3: 75 (1817). Han (dvs. Mefisto) .. skrattar hånfullt håligt. Fröding Guit. 93 (1891). En hålig hosta. Lundh Ljungh. 28 (1905). Det dånar håligt under hästens hovar. Koch GudVV 1: 40 (1916).
1) till 1. Hvar kota har sina håligheter. Rosenstein Comp. 59 (1736). Handens hålighet, d. v. s. insidan af handen. Lidforss DQ 2: 397 (1892).
2) till 2. Dalin (1852). jfr: Skogsmarken, öfver hvilken .. (vägen) går fram, ligger öfvertäckt af djup snö, som jämnat markens håligheter. LbFolksk. 297 (1890); jfr 1.
3) till 3. Schultze Ordb. 1761 (c. 1755). Hjertats håligheter. Lovén Anv. 2 (1838). Bladets inre genomsättes af .. små gångar och håligheter. VerdS 27—28: 16 (1890).
Spalt H 1720 band 12, 1932