Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅNG hoŋ4, n. (VetAH 1765, s. 46 (: hång, pl.) osv.), förr äv. (i sg. i koll. anv.) r. l. m. (VetAH 1765, s. 47); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. = (VetAH 1765, s. 46, Lundell (1893)) ((†) -er VDAkt. 1780, nr 14 (1779: Ränne-hånger), Därs. 1848, nr 675).
Ordformer
(hang 1847 (: hanger, pl.). hång 1712 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (mellersta o. södra Sv.) hång, snarast en bildning till stammen i HÄNGA, eftersom ifrågavarande stänger fästas hängande över takåsen; jfr sv. dial. hängare, m., hänglä, n., hänglar, pl., i samma bet., ävensom HÄNGSLE 2 b]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, samt kult.-hist.) på halmtak av ”mellansvensk” konstruktion: var särskild av de (gm klyvning av stockar gjorda) stänger som läggas över halmen för att fasthålla den; äv. (förr) om liknande stänger till täckning av nävertak; ofta koll. Spegel 175 (1712; fr. Östergötl.). VetAH 1765, s. 46. Stolt Minn. 10 (1879). Halmen kvarhålles .. med s. k. ”hång” eller ”hängslor”, d. v. s. av stänger, som sammanknäppts över ryggåsen och nedtill fastbindas med en horisontellt liggande stång. Ymer 1922, s. 270.
Ssgr (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, samt kult.-hist.): HÅNG-SPETA, r. l. f. (†) Hång-speta kallas en liten stafwer, på hwilken .. (”hång”) hängia. Spegel 175 (1712). —
-TAK. särsk. (förr): nävertak täckt med ”hång”. VetAH 1765, s. 54. Crælius TunaL 281 (1774).

 

Spalt H 1802 band 12, 1932

Webbansvarig