| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄDAN hä3dan2, adv.
— Jfr HÄN.
I. i nedärvda bet.
1) i lokal bemärkelse.
a) (numera med ålderdomlig prägel, i sht i högre stil, samt skämts.) i fråga om rörelse l. förflyttning för att angiva den plats där den talande i värkligheten l. i tanken befinner sig ss. utgångspunkt för rörelsen l. förflyttningen: från denna plats, härifrån; äv. (närmande sig anv. II) i allmännare bet., utan att tanken särskilt fästes vid utgångspunkten för rörelsen, bl. för att angiva avlägsnandet: bort. Tå the Lübeske herrar skulle färdis hädhann. G1R 1: 126 (1523). Är emellom oss och idher befestath it stoort swalg, så ath the som wilia wara vthöffuer hädhan til idher, the komma thes icke wedher. Luk. 16: 26 (NT 1526; Bib. 1541: fara). The (dvs. svenskarna) reste hädan (dvs. fr. Wittenberg) till Prag. Bolinus Dagb. 44 (1668). Skyndom osz hädan / Mest som wij orkom. Verelius Herv. 89 (1672). Hädan, fege män och gubbar! Rydberg Dikt. 1: 29 (1876, 1882). Låt oss laga oss hädan! VLitt. 1: 284 (1902). — särsk.
α) (i högre stil) i fråga om lämnande av jordelivet: från detta livet, ur tiden, bort. Thå tijdhen fulboordhat war, ath han skulle taghas hädhan. Luk. 9: 51 (NT 1526; Bib. 1917: att han skulle bliva upptagen). Dem Gud har kär han kallar tidigt hädan. Tegnér (WB) 2: 186 (1815). Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid. Luk. 2: 29 (Bib. 1917).
β) (†) vid angivande av avstånd från en plats. Fosz 54 (1621). Otta mihl hädan ligger rätt halfvägs till Västersiön en rätt vacker .. kyrkia. Renbeteskomm. 1907, 2: 260 (1740). BtSödKultH 1: 74 (1877).
b) (numera i sht i högre stil) i fråga om befintlighet på ngn annan plats än den där den talande befinner sig (i värkligheten l. i tanken): icke här, på annat ställe, borta, härifrån; särsk. numera nästan bl. i inskränktare anv. (jfr a α): borta från livet, avliden, död. (Suffolk, som blivit bannlyst, till sig själv:) Ej bryr mig land om blott du hädan vore. Hagberg Shaksp. 4: 334 (1848). När jag är hädan, skall du .. bringa drottningen bud därom. Lundegård DrMarg. 1: 201 (1905). — särsk.
α) (†) i sammanställning med här. Såge förthenskuld fast heller, att han wåre häden än her. G1R 15: 402 (1543). VDP 1674, s. 456. Stundom var han här, stundom hädan. VDAkt. 1708, nr 363.
β) (†) i prepositionell anv.: på denna sidan om. Och sedan rinner hon (dvs. Ljungan) wtt jgionum then landzenda Herredalerne, som ligger hedan fiellet och lijder till Norigie. Ymer 1912, s. 302 (c. 1600).
2) i anv. i vilka den lokala bet. försvagats l. försvunnit.
a) (†) i fråga om ursprung l. härkomst: härifrån. Jesus swaradhe, Mitt rijke är icke aff thenne werldenne, .. mitt rijke är icke hädhan. Joh. 18: 36 (NT 1526; Luther: von dannen; Vulg.. hinc; gr.: ἐντεῦϑεν). Samme kundtskaper, om huilka Iag mestdelis förstått haf(ve)r Huadh tidender min bror begerer heden wette. UrkFinlÖ I. 2: 17 (1597).
b) (†) för att beteckna uppkomst l. härledning l. upphov (ur ngt) l. orsak (i ngt): härav, härifrån, av denna anledning l. på denna grund; ngn gg med hänsyftning på omständighet l. förhållande som nämnes i det följande: därav. Hädhan synes ock then sedhen wara vpkommen. LPetri 2Post. 273 a (1555). Thetta (dvs. syn-, hörsel- o. smaksinnet) warder i sömpnen aff fuchten förstoppat: Hädan är Okänslan. Schroderus Comenius 342 (1639; t. texten: dannenhero). Att man icke strax .. till ransakningen skridhet, hvilket hädhan hadhe sin orsaak, att (osv.). VDAkt. 1675, nr 276. Ihre Föret. V (1779). Möller (1790, 1807).
3) i fråga om tid: från denna tid, efter detta, hädanefter; numera bl. i ssgr; förr äv. i uttr. hädan utan efter, hädanefter. (Konungen) skulle icke settia them (dvs. dalkarlarna) någan fouta hedan vtan effter aff sine hoffmen. Svart G1 160 (1561). Sahlstedt Obs. 43 (1773).
II. [anv. beror väsentligen därpå att HÄDAN, som fått en vardagligare sidoform sammanfallande med det från nt. inlånade HÄN, uppfattats ss. en mera vårdad form äv. av detta senare] i anv. i vilka hädan väsentligen utgör en ”uppsnyggning” av det (urspr. från nt.) lånade HÄN.
1) (†) i vissa ä. anv.
a) [jfr nt. daarhen, t. dahin, dit, nt. wohen, t. wohin, vart, holl. herwart heen, hitåt o. d.] i fråga om förflyttning l. rörelse till visst mål l. riktning åt visst håll, anslutande sig till ett annat rumsadverbial: hän; i sht i förbindelse med dit l. där l. vart l., företrädesvis, i ssgrna DIT-, DÄR-, EVART-, VART-HÄDAN. Haffwe wi nw wore bwdh ther hædhen. G1R 1: 200 (1524; möjl. ssg). Bär Barnet till Aldelam hädan / Thet skall hooss henne wara medhan. Rondeletius 30 (1614). Hwart skall iagh hädan, min arme mann. Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). (Fartyget) ligger .. sydvart hädan. Serenius Iiii 1 a (1757).
b) [efter mnt. vorhen (o. t. vorhin) i motsv. anv.] i uttr. för hädan, före denna tid, tidigare, dessförinnan. Hwadh för hedan behöfwes skall tigh blifwe tilsendt. SUFinlH 3: 5 (1609).
c) [efter mnt. hen (o. t. hin) i motsv. anv.] för att angiva att ngt utföres utan eftertanke l. omsorg l. plan o. d., på måfå, ”ut i luften”. Man seer, att .. i thesse saker (dvs. predikosätt) jngen ordnung brukat bliffer, vtan hwar och een taler heden, som honum faller jn och synes. Ludvigsson Norman 3 (c. 1550). LPetri Œc. 62 (1559). Att de, som hafva rör och stålbågar, måtte lära att sigta rätt, så att de icke skjuta fåfängt hädan i vädret. Spak Handskjutvap. 16 (1890; efter handl. fr. G. I:s tid). — särsk. [efter t. schlecht hin] i uttr. slätt hädan, utan vidare, utan omständigheter. Så (dvs. ”Låt oss göra människor” osv.) sade han (dvs. Gud) jcke om noghot aff the andra Creaturen, men skapade them slätt hädan, vtan all sådana ordh och rådhslagh. OPetri MenSkap. 7 (c. 1540).
2) [ordets anv. i stället för HÄN beror i detta fall på dess högre stilvärde] (i högre stil, mindre br.) för att beteckna att tiden förflyter l. att ett tillstånd upphör: bort, hän. Mina år .. foro förbi, svunno hädan. Wallin 1Pred. 1: 124 (c. 1830). Ring på velocipedklockan, och med ett enda slag svinna drömmarna hädan, och verkligheten träder fram. Bildt Ital. 236 (1896).
(I 1 a) -DRAGA, adv. (†) draga bort, resa bort. 2VittAH 8: 106 (1540). Ling Eylif 73 (1814; bildl.). —
-EFTER, adv. (förr äv. skrivet ss. två ord)
1) (†) till I 1.
a) till I 1 a: härifrån. AOxenstierna 2: 186 (1614). Rådde att man skulle .. skicka någon hädan effter där hän. RP 7: 573 (1639). Nytt förefaller för denne gången inthet hädaneffter (dvs. från Riga) att advisera. OxBr. 8: 216 (1652).
b) till I 1 b, i skriftlig framställning: här nedan, i det följande. Att Han (dvs. Jesus) jämwäl in för the werldsliga domare är äfwen så oskyldig befunnen, thet skal hädan efter bewisas. Spegel Pass. 225 (c. 1680).
2) till I 3: efter denna tid (och allt framgent), för framtiden. Efter thet är en gammal, god och Christelig seed, at wid Döpelsen brukas .. Faddrar .., så skal then och hädan effter som här til behållen warda. Kyrkol. 3: 5 (1686). Hädanefter är krig, Skandinaviska bröder emellan, omöjligt. Studentertog 1856, s. 83. Att regeringen hädanefter sannolikt kommer att vinna alla voteringar. De Geer Minn. 2: 161 (i handl. fr. 1874). Var nu försiktig hädanefter. Hallström Händ. 68 (1927). —
(I 3) -EFTERÅT. (äv. skrivet ss. tre ord) (†) hädanefter. ÅgerupArk. Brev 14/7 1711. 2RARP 6: 620 (1731). —
(I 1 a α) -FALLA. (äv. skrivet ss. två ord) (†) falla från, gå bort, dö. VDAkt. 1667, nr 344. Rosenfeldt Vitt. 230 (1689). —
-FARA. (förr äv. skrivet ss. två ord)
1) (†) till I 1 a: fara bort härifrån. The fångar aff Iuda, hwilka iagh haffuer låtit hädhan fara in vthi the Chaldeers land. Jer. 24: 5 (Bib. 1541; möjl. två ord; Bib. 1917: sänt bort till kaldéernas land).
2) (numera bl. i högre stil, mindre br.) till I 1 a α: dö, gå bort; nästan bl. i p. pf. ss. adj.: död, bortgången. Tegel E14 317 (i handl. fr. 1577). Uppsala domkyrkas många minnen af hädanfarna svenska män och kvinnor. Schück o. Lundahl Lb. 1: 116 (1901).
3) till II 2: upphöra, försvinna; om tid: förflyta; numera bl. (i högre stil, mindre br.) i p. pf. ss. adj., särsk. om dagar, år: gångna, framfarna. Thet aldrabästa lif doch hastigt hädanfar. Kolmodin QvSp. 1: 632 (1732). Almqvist Kap. 30 (1838). Hädanfarna dar. Sätherberg Dikt. 1: 198 (1845, 1862). Bergman LivÖ 13 (1922). —
-FART. (†)
2) till I 1 a α: hädanfärd. SColumbus Vitt. 73 (c. 1670). Mitt tunga bröst .. / Bebådar snart / Min hädanfart. Bellman (BellmS) 4: 196 (1777). —
-FLY. (†)
2) till II 2, i p. pf. ss. adj., om dagar, tidevarv o. d.: gångna, flydda, framfarna. BEMalmström 6: 354 (1839). I hädanflydda tidehvarf. Dens. 7: 9 (1843). —
(I 1 a α) -FLYTTA. (äv. skrivet ss. två ord) (†) lämna jordelivet; dö. Moses och Elias äre icke dödhe, vthan hädhan flötte. Phrygius HimLif. 38 (1615). Böttiger 2: 295 (1857). —
(I 3) -FRÅN l. -IFRÅN, adv. (äv. skrivet ss. två resp. tre ord. -från 1525. -ifrå(n) 1540—c. 1655) [fsv. hädhan fran, hädhan ifran, hädanefter, härefter] (†) hädanefter. Alle the bymän och geste som sigla in till Aabo schulu hädhan från sigla frije och frelse fram om wart hws i Aabo. G1R 2: 149 (1525). KOF II. 2: 31 (c. 1655). —
(I 1 a α) -FÄLLA, v. (†) låta (ngn) gå hädan, hädankalla. Rosenfeldt Vitt. 221 (1685). Därs. 229 (1698). —
-FÄRD.
1) (†) till I 1 a: färd härifrån, avresa, avfärd. HH XXVI. 1: 145 (1625). Vår stora Caravans hädanfärd. Törneros Bref 1: 69 (1825). Cygnæus 4: 366 (1872).
2) (numera i sht i religiöst spr.) till I 1 a α: bortgång, död; äv. bildl.; förr äv. om ngt som förorsakar l. åstadkommer att ngn dör; förr äv. i pl. Gud give oss en salig hädanfärd! K. Göstaffz och K. Johans Dödelige hädenfärder. Phrygius 3Likpr. 23 (1618). För thet jag (dvs. aposteln Petrus) förde Andans-Svärd, / Blef Bödels-Svärd min Hädanfärd. Rüdling Suppl. 210 (cit. fr. 1731). Bring Dante 211 (1913; bildl.). —
(I 1 a) -FÖRA. (†) föra bort l. medföra härifrån, bortföra. Lucidor (SVS) 227 (1672; möjl. två ord). Och .. hafwer .. (Orfeus) hädanfört denna kunskapen .. till dhe Gräker. Rudbeck Atl. 3: 117 (1698). —
-GÅ.
1) till I 1 a α: avlida, gå bort, dö; numera bl. (i skriftspr., i sht i högre stil) i p. pf. ss. adj.: bortgången, död, i p. pf. i sht i substantivisk anv. För stoft, som dock oss dubbelt lastar, / Den stund, vi skole hädangå. Nordenflycht QT 1745, s. 10. En högtid ägnad åt minnet av de hädangångna kräver mer än andra religionens helgd. Nilsson FestdVard. 185 (1925).
2) (†) till II 2: försvinna, upphöra. At deras mandom fast på Tidebladet står, / När vår tids tijde-deel med Tiden hädangår. SColumbus Vitt. 99 (c. 1670). —
(I 1 a α) -GÅNG. (i högre stil, numera mindre br.) hädanfärd, bortgång, död. Bellman Gell. 93 (1793). Sörjer du icke, vid dina älskades hädangång, såsom de der intet hopp hafva? Wallin 1Pred. 2: 396 (c. 1830). OoB 1930, s. 286. —
-KALLA, -else (numera bl. ngn gg i högre stil i bet. 2, PJAngermannus Vthl. 3 (1623; i bet. 2), Ullman Präst. 237 (1907; i bet. 2))
1) (†) till I 1 a: kalla härifrån. KKD 4: 115 (1711). (N. N:s) hädankallelse till (kyrkoherde i) Lenhofda. VDAkt. 1735, nr 239. Malmström Hist. 3: 320 (1870).
2) (i skriftspr., i sht i högre stil) till I 1 a α: kalla bort från jordelivet, låta dö; äv. i uttr. genom döden hädankalla; särsk. (i dödsannonser, numera bl. i vissa kretsar) i uttr. att (Herren) Gud l. den Högste o. d. (i sitt allvisa råd) behagat (genom en fridfull o. d. död) hädankalla N. N., tillkännagives härmed. Thens Högbornes Herres och Furstes, Hertugh Carl Philipz .. hädankallelse. PJAngermannus Vthl. 3 (1623). Om Gud täckes henne igenom döden hädankalla. KOF II. 1: 35 (1650). Östergren (1928). —
(I 1 a) -KOMMA. (i högre stil, knappast br.) komma härifrån. Iagh är en fattigh fånge, / J thenne här werlden så longe, / Som itt fåår vppå een öö, / Iagh kan icke wel hädan komma. Ps. 1572, Andel. wijs. B 2 b (möjl. två ord); jfr Ps. 1819, 373: 2. —
-KOMST. (†)
2) till I 1 a α: bortgång, död. Wij prijse .. esomofftast wåra wenners hädankomst, at the äre wäl försorgde, och thet är wäl medh them. JPGothus MvdGrünau C 3 b (1635). —
(I 1 a α) -LIDA, v. (äv. skrivet ss. två ord) (†) avlida, dö; äv. i p. pf. ss. adj. i substantivisk anv. Ps. 1536, s. 70; jfr Ps. 1695, 182: 1. SColumbus Vitt. 104 (c. 1670). Den korta tid, som smyger bort emellan / The hädanlednas och vår egen hädanferd. Brenner Dikt. 2: 93 (1729). —
(I 1 a α) -REDIG. (†) redo att gå ur tiden l. dö. Tå hungren mången gör i förtijd hädan-redig. TRudeen Vitt. 161 (1696). —
(I 1 a) -RESA, r. l. f. (†) avresa l. bortresa (härifrån). OSPT 1686, nr 7, s. 5. Hans Maj:ts hädanresa. GJEhrensvärd Dagb. 2: 200 (1780). —
(I 1 a) -RESA, v. (†) avresa härifrån, resa bort. Ekeblad Bref 1: 103 (1651). VetAP 1: 154 (1739). —
1) (†) till I 1 a, eg.: rycka bort; bl. bildl., särsk.: hänrycka. Hädanryckt hade han icke förmärkt de tårar som flutit för Dem Bägge. Posten 1769, s. 803. Att uppå känslans vingar hädanrycka / Allt folk från stoftet, hvilket fängslat det. Cygnæus 8: 161 (1844).
2) (i högre stil, numera knappast br.) till I 1 a α: bortrycka (ngn ur de levandes antal), hädankalla. Schroderus Liv. 112 (1626). Att Gudh .., igenom den grymma döden, hädanrycht .. Gustaf Adolph. RARP 2: 33 (1633). Swedberg Ps. 1694, 390: 1; jfr Ps. 1819, 344: 1. Alexandersson Sept. 49 (1868). —
(I 1 a α) -SKILJA, -skiljelse (VDAkt. 1711, nr 422), -skillnad (BoupptSthm 1686, s. 1216 a (1677), VDAkt. 1756, nr 611). [efter t. hinscheiden] (†)
1) låta (ngn) skiljas från jordelivet, hädankalla, bortrycka; i pass. med intr. bet.: avlida, gå bort; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: avliden, död. Efter wår fadher hädhan skild .. är. 2Mack. 11: 23 (1541; möjl. två ord). Skytte Or. B 7 b (1604). Til thes the fast vppå en tijdh genom dödhen hädhanskildes. Schroderus Liv. 726 (1626). Såsom gud dhen aldrahögste nu sidst förleden höst hädanskilde .. Wördige Her (N. N.). VDAkt. 1682, nr 105. Carlsson JCDeGeer 21 (1775).
2) refl.: avlida, gå ur tiden. Så får jag nu med frid och fröjd / Mig hädanskilja! Ps. 1819, 478: 1. —
(I 1 a α) -SOMNA. (i högre stil) avsomna, dö, avlida; numera bl. (föga br.) i p. pf. ss. adj. VDAkt. 1686, nr 137. Själarna (skola) samla sig dit (dvs. vid Okeanos’ ström) af de hädansomnade döda. Lagerlöf HomOd. 125 (1908). —
(I 1 a α) -SOVA. avsomna, skiljas hädan; numera bl. (i högre stil) i p. pf. ss. adj.: avsomnad, avliden; äv. bildl. CVAStrandberg 1: 69 (1845). Hädansovna seklers pomp. Österling Fränd. 2: 28 (1916). Hädansovna skuggor, som för honom (dvs. Sackville) förtälja sina olycksöden under jordelivet. Schück AllmLittH 3: 214 (1921). —
(I 1 a α) -SVUNNEN, p. adj. (i högre stil) avliden. Vårt samfund ej den hädansvunne glömmer. Snoilsky i 3SAH 8: 37 (1893). —
(I 1 a α) -TAGA. (i högre stil, numera knappast br.) taga bort (ngn) från jordelivet, hädankalla. Rudbeck Bref 39 (1666). Högberg Baggböl. 1: 20 (1911). —
(I 1 a α) -VANDRA, -ing. (äv. skrivet ss. två ord) (i högre stil, numera knappast br.) gå hädan, avlida. När iagh skal hädan wandra, / Aff thenna Jämmerdaal. GyllClenod. 382 (1683; möjl. två ord); jfr Ps. 1819, 428: 8. Snellman Gift. 2—3: 69 (1842). —
(I 3) -Å, adv. (äv. skrivet ss. två ord) [jfr -AV, -ÅT] (†) hädanefter. Ingen är hädan å tillåtit .. at ohelga Sabbathen. SthmStadsord. 1: 140 (1661). VDP 1673, s. 415. —
(I 3) -ÅT, adv. (ofta skrivet ss. två ord) (†) efter denna tid, hädanefter. RA I. 3: 108 (1593). (Han) lofwar hädan åth taga sådant utj bettre acht. VDAkt. 1700, nr 208. Farväl du kära Hjärt-Liqueur! / Du hädan åt mig ej förför; / Af dig känns mer ej os. Lundin o. Strindberg GSthm 482 (i handl. fr. 1766; ur en avskedssång till kaffet). Ödmann StrFörs. II. 2: 37 (1803). —
(II 2) -ÖVER, adv. (skrivet ss. två ord) [efter nt. henöwer o. t. hinüber] (†) dit över härifrån. Hertugh Magnuszens partij eller och andre kunne till hålde vnder Nargönn eller och dher vm kringh adtt wacte på hwadt hedenn öffuer måtte komme. BtFinlH 4: 416 (1570; möjl. två ord).
Spalt H 1877 band 12, 1932