Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄDELIG 3deli2g l. -lig2, adj. -are. adv. = (†, Spegel GW 267 (1685)), -A (†, Serenius (1734, 1757; under blasphemously), Schultze Ordb. 1662 (c. 1755)), -EN (†, ConsAcAboP 1: 291 (1647), Afzelius), -T.
Etymologi
[fsv. hädheliker, isl. hæðiligr; avledn. till HÄDA. — Jfr HADELIG]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) hädisk, smädlig, vanvördig. HB 2: 353 (1597). (Job) tänckte Natt och Dagh på theras (dvs. vännernas) hädelige Beskyllningar. Baazius Posse 68 (1677). (I en skrivelse har överstelöjtnant Dagström om) EKM:s och riksens råd och förnämste embetsmän sig ganska hädeligen utlåtit. 2RA 3: 63 (1731). Herrans namn (missbrukas) mången gång hädeligen. Afzelius Sag. 7: 198 (1853). Högberg Fåg. 130 (1912). — särsk. (†) i överförd anv.: som utgör l. innebär en hädelse, vanhelgande. Kempe Krigzpersp. 154 (1664). Religionen, från läran om menniskoslägtets bröderskap, förbytt till en hädelig fanatism. Silverstolpe i 1SAH 4: 151 (1791, 1809).
Ssg [med avs. på ssgsformen jfr t. höhnischer weise o. d.]: HÄDELIGER-VIS, adv. (†) hädiskt. Kempe Krigzpersp. 213 (1664).
Avledn.: HÄDELIGHET, r. l. f. (†) anträffat bl. i konkretare anv. i pl.: smädelser, smädeord. Grimberg SvFolk. 2: 449 (1914; efter handl. fr. c. 1600).

 

Spalt H 1882 band 12, 1932

Webbansvarig