Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄLLA häl3a2, v.2, förr äv. HILLA, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er Lagförsl. 367 (c. 1606)). vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., KKD 10: 208 (1702: hälning)).
Ordformer
(hell- SkrGbgJub., Serenius (1741). hill- Weste (1807; angivet ss. ”landskapsord”). häld- Spegel 172 (1712; jämte häll-), Schultze Ordb. 1779 (c. 1755; jämte häll-). häll- VRP 1643, s. 1185, WoH)
Etymologi
[fsv. hælda, sv. dial. hälla, hilla, motsv. d. hilde, nor. dial. helda; avledn. till HÄLLA, sbst.2 1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sätta ”hälla” på (kreatur); förr äv. i oeg. l. utvidgad anv. (jfr HÄLLA, sbst.2 2): hålla (ngn) fängslad. SvFolkv. 1: 372. Hestar, som wore hellade på byssens mark. SkrGbgJub. 6: 558 (1620). Kolmodin QvSp. 2: 306 (1750; oeg.). Den litterära kommunikationen i Sverige är så trög som en hällad get. Atterbom (1810) i BrefNSkolH 194. WoH (1904).

 

Spalt H 1942 band 12, 1932

Webbansvarig