| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1982):
1) (i högre stil, tillf.) i p. pf. ss. adj., om bölja: som sjunkit ned o. försvunnit, som lagt sig. SDS 1909, nr 143, s. 5 (bildl.).
3) (i vitter stil) försjunka l. gå upp (i ngt). Sparre Stand. 338 (1847). Hon var hänsjunken i sina tankar. Benedictsson FruM 312 (1887). Vetterlund StDikt. 94 (1892, 1901). —
(2 b) -SKILJAS, -else. (†) avlida, skiljas hädan; anträffat bl. i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -else. Kyrckioherden Thelins Sal. hänskilljelse. VDAkt. 1729, nr 432. Leopold 6: 289 (1798). —
1) överlämna (ngt, i sht en fråga, tvist, rättssak, till ngn, person l. myndighet) för avgörande l. bestämmande l. utlåtande l. utredning l. prövning, underställa (ngn ngt) för avgörande osv.; numera bl. med bestämning inledd av prep. till, förr äv. av prep. under; äv. refl. (se slutet). AOxenstierna 2: 675 (1624). Höfdingarna hänskjöto saken till konungens eget afgörande. Fryxell Ber. 6: 311 (1833). (Statens privata personligheter) kunna .. efter behag afgöra sina rättstvister på egen hand, om de ej vilja hänskjuta dem under Staten. Boström Lag 36 (1845). (Hon hade) själf till mig hänskjutit att bedöma, om jag ansåg det opassande, att (osv.). De Geer Minn. 1: 124 (1892). Tvisten (skulle) hänskjutas till Nationernas förbunds råd. 2NF 37: 612 (1925). särsk. (†) refl.: överlämna sig (till ngns bedömande l. dom), vända sig (till domstol) för erhållande av dom. Ty hänskiuter jag mig .. til Kongl. Maj:ts och Riksens högl. Giöta Hofrätt. VLBibl. 1740, fol. 146. Lagerbring 1Hist. 4: 153 (1783). Jag hänskjuter mig, Älskade Åhörare, till edra egna omdömen. Lehnberg Pred. 2: 296 (c. 1800).
2) i fråga om tid: uppskjuta, hänvisa; numera bl. i den mån anslutning till 1 är möjlig; förr äv. i uttr. hänskjuta på ngt, ”skjuta” på ngt, uppskjuta ngt. Dhe som Ränthorne Vpburit hafwe, .. hafwe .. hafft dem anten medh Cronones skade liggiandes, eller och wäll medh otroheet dem en långh tijdh till sinn eghen nytto brukedt, och på Räkenskapen som seent eller aldrigh ähr giordh hänskutett. LReg. 169 (1624). VDAkt. 1731, nr 487. Sveriges rätt öfver Estland .. var hänskjuten till en oviss framtid. Svedelius i 2SAH 46: 119 (1870). Freden i Verelä hade .. till framtida närmare öfverenskommelser hänskjutit åtskilliga punkter. Tegnér Armfelt 1: 400 (1883). —
(2) -SKRIDA. [jfr d. henskride, t. hinschreiten] (i vitter stil, mera tillf.) gå bort, försvinna; i sht bildl. i p. pr. o. p. pf. Hoffmann Förnöjs. 73 (1752; bildl.). (Hon kände) Maj stå ljusnande upp efter tungt hänskridande vinter. Wirsén Vint. 266 (1890). —
-SLUMRA. [jfr d. henslumre, t. hinschlummern]
1) (†) till 2 a slutet: förspilla (dag) gm slöhet o. lättja. (Kanakhyddorna hava mattor) hvarpå de .. sysslolösa invånarne .. hänslumra sin dag och sitt lif. Andersson Verldsoms. 2: 204 (1854).
2) (i vitter stil, mera tillf.) intr.: till 2 b: (stilla) avlida, insomna (i döden); äv. i p. pf. ss. adj.: avliden; äv. mer l. mindre bildl. Grubbe i 2SAH 14: 126 (1830). Längesedan hänslumrade fränder. Blanche Band. 11 (1848). OPSturzen-Becker i SvMånadsskr. 1864, s. 464 (bildl. om tidevarv). —
(1 a) -SLÄNGA. [jfr d. henslænge] (mera tillf. ss. danism) vårdslöst l. på måfå kasta (ngt ngnstädes); i sht i p. pf., särsk. bildl. i uttr. ligga l. vila hänslängd någonstädes, ligga l. vila i vårdslös l. maklig ställning. Lundegård LaMouche 111 (1891). Munken .. liknade en trasa, hänslängd på plankorna. Dens. DrMarg. 1: 181 (1905). Vi ligger .. hänslängda i mörkret på hvar sin soffa. Wägner Norrt. 106 (1908). —
(2 a) -SMÄLTA. [jfr d. hensmelte, t. hinschmelzen] (i vitter stil) smälta bort; bl. i bildl. l. överförd anv., särsk. dels: upplösas (i gråt), dels: ”dö bort” (i en känsla), dels slutligen: förtona. Hvarje gång jag tager deras (dvs. de erotiska dikternas författares) ojemförliga verk .. i min hand, hänsmälter jag i en salig försmak. Polyfem II. 14: 2 (1810; ironiskt). En uppjagad, blödig filantropi .. kommer honom (dvs. Lidner) att hänsmälta i gråt vid blotta föreställningen om likars nöd. Böttiger 5: 290 (1871, 1874). (Akvarellbladen) ega ibland lufttoner, hänsmältande, som förtjusa. PT 1902, nr 76 A, s. 3. —
(2 b) -SOMNA. (i vitter stil) avsomna, stilla avlida; ofta i p. pf. ss. adj.: avliden. Wrangel BrinkmTegn. 290 (i handl. fr. 1834). Oterdahl En 99 (1927). —
(2 b) -SOVEN, p. adj. [jfr d. hensoven] (i sht i vitter stil) avliden, avsomnad; äv. mer l. mindre bildl. Braun Calle 161 (1843). Den hänsofne stiftsherden. KyrkohÅ 1905, s. 292. Han .. kallade sig direktör till åminnelse av en hänsoven bank, som han grundat. Bergman Farmor 67 (1921). —
(1 b α) -SPRINGA, v. [jfr t. entspringen] (†) utgå (från ngt), härstamma (från ngt). Jämtar, ”som vore af svenskt blod hänsprungne ..”. JmtFmT 4: 86 (c. 1611). SvBL 6: 199 (1868). —
(1 a) -STYRA. [jfr t. hinsteuern] (†) eg.: styra (ngn ngnstädes hän); anträffat bl. i överförd anv.: hänvisa (ngn till visst forum). SthmStadsord. 1: 101 (1654). —
(1) -STÄLLA. [jfr d. henstille, t. hinstellen] (†)
2) i överförd anv.
a) hänskjuta, hänvisa. VDAkt. 1667, nr 397. Will Kongl. May:t detta til des Cammar-Collegii nogare Öfwerläggande hafwa hänstält. Stiernman Riksd. 2138 (1697). ProstbUppvidinge 1725, s. 8.
b) i fråga om tid: uppskjuta handläggningen l. avgörandet av (ngt till viss tid). Widekindi KrijgH 559 (1671). At I .. emot mig skulle understått eder yttra (dessa ohövliga ord), hwilket jag dock nu will hafwa till en annan tid hänställdt. Cavallin Herdam. 5: 174 (cit. fr. 1690). —
(2 a, b) -SVINNA. [jfr d. hensvinde, t. hinschwinden]
1) försvinna, gå bort; numera bl. (i vitter stil) i p. pf. ss. adj.: förgången, svunnen. Hwad ondt haar jagh til wäga bracht, / At han (dvs. Jesus) så mond hänswinna? Amnelius Quirsfeld 456 (1690). Hänsvunna seklers ära. Grimberg VärldH 3: 414 (1928). JulbGbg 1931, s. 13.
2) (numera bl. i vitter stil, mindre br.) småningom förstöras l. upplösas l. gå under l. dö bort, avtyna; äv. mer l. mindre bildl.: förtona o. d.; nästan bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande. Den arma, hänsvinnande menniskan, — hvad blifver hon sist? En handfull stoft! Wallin 2Pred. 3: 236 (1830). Föremålen .. stodo silhuettartade .. med hänsvinnande linier, som i ett skuggspel. Rydberg Vap. 302 (1891). (V. Rydbergs) dikt rymmer växlingens, hänsvinnandets, förgängelsens vemod. Vetterlund StDikt. 125 (1896, 1901). särsk. (†) i p. pf., om muskelvävnad o. d.: atrofierad. Hygiea 1861, s. 593. —
-SVÄVA. [jfr d. hensvæve, t. hinschweben]
1) (i vitter stil, mera tillf.) till 2 a: svävande försvinna; nästan bl. i p. pr. Hennes smidiga, luftigt hänsväfvande gestalt. Kullberg SBer. I. 1: 43 (1847).
2) (†) till 4: sväva fram; äv. bildl. Polyfem IV. 27: 1 (1811; bildl.). Ett nytt (år) i denna stund ett äldre jagar, / Som öfver gränsen mellan Tid och Otid / Hänsväfvar. Atterbom LÖ 2: 99 (1827). —
1) (i vitter stil, numera föga br.) syfta (till l. mot); förr äv. i p. pf. ss. adj.: (så l. så) inriktad. (Den som vill se) huru .. individuellt hänsyftad den (dvs. den leopoldska periodens granskning) var, må .. genomögna Recensionen öfver Polymnia. Hammarsköld SvVitt. 2: 243 (1819). Till det Gudomliga hänsyftar all sanning och skönhet. Wieselgren SvSkL 2: 16 (1834). Östergren (1928; angivet ss. skönl. o. förekommande ngn gg).
2) syfta (på); anspela l. alludera (på), häntyda (på); vanl. med personsubj. Han hänsyftade på ett allmänt känt förhållande. Phosph. 1810, s. 311. Sagorna om Odens vilda jagt .. hänsyfta .. på guden såsom de dödes konung och anförare. Wisén Oden 18 (1873). Han hänsyftade därvid på liberalernas kända benägenhet att (osv.). Östergren (1928). särsk. ss. vbalsbst. -ning; ofta konkretare; ss. konkretare äv. i pl. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 92. (Skriften) var affattad i allmänna satser, utan hänsyftningar på dagens strider. Malmström Hist. 4: 413 (1874). Allegoriska hänsyftningar. Hahr ArkitH 400 (1902). Hon lät .. de gemenaste hänsyftningar undslippa sig. Siwertz JoDr. 295 (1928).
Spalt H 2047 band 12, 1932