| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄPEN hä3pen2, adj. -pet; -pne, -pna; -pnare. adv. -PET.
1) i fråga om (plötslig) sinnesrörelse l. känslostämning.
a) i hög grad l. ytterligt förvånad (inför ngt överraskande l. helt oväntat, så att man står o. gapar o. knappt vill tro sina ögon l. öron); förbluffad; bestört, konsternerad (så att man står handfallen l. rådvill); överväldigad, förstummad (inför ngt mäktigt imponerande, vördnadsbjudande l. sublimt); ofta med prep. över, förr äv. för; äv. med att o. inf. utan föreg. prep.; icke alltid tydligt skilt från b. OPetri MenFall K 6 b (1526). Tå wardt Isaac offuermotto häpen. 1Mos. 27: 33 (Bib. 1541). Min Moders Penelope Frijare blefvo öfver min så hastiga bortresa häpne. Ehrenadler Tel. 22 (1723; fr. orig.: surpris). Häpen att Hjelten se, och att höra de öden han lidit, / Dido förblir i begynnelsen stum. Adlerbeth Æn. 22 (1804). Mellin Nov. 1: 83 (1846, 1865: för). Passet vidgas — se, en tafla breder sig för häpen syn: / eld och rök från tända byar fara hvirflande mot skyn. Rydberg Dikt. 1: 32 (1876, 1882). Bergman LBrenn. 259 (1928).
b) (†) från sig l. utom sig av förskräckelse, skräckslagen, gripen av fasa; förfärad, förskräckt; icke alltid tydligt skilt från a. Han wiste icke huad han sadhe, för ty the woro häpne wordne. Mark. 9: 6 (NT 1526; Luther: seer furchtig; gr. ἒκφοβοι; Vulg.: timore exterriti; Erasmus: expauefacti). Döden gör mig intet häpen / Ändok han är faselig. Lucidor (SVS) 66 (c. 1670). Kexholm .. skiöts .. i brand, hvaraf besättningen blef så häpen, at en del kastade sig af förtviflan i elfven. Dalin Hist. III. 2: 130 (1762). Stagnelius (SVS) 1: 21 (1814).
2) (†) rädd av sig, räddhågad, ängslig (till sin natur). Then som aff naturen är rädd och häpen. Balck Es. 178 (1603). Desse små häpne Stater. Dalin Montesquieu 41 (1755; fr. orig.: ces petits Etats timides).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ivrig, het (på gröten), angelägen; brådstörtad. Det hade varit för häpet, eller huru? Knorring Cous. 1: 50 (1834). Såsom vid alla svenska företag var det förskräckligt häpet i början med dessa (bildnings-)cirklar. SmålAlleh. 1883, nr 149, s. 2.
1) till 1.
a) till 1 a: ytterlig förvåning; häpnad; numera mindre br. utom i förb. i (första) häpenheten. RP 7: 564 (1639). Ehuru han icke kunde dölja sin häpenhet, då .. brefvet .. upplästes för honom. Tegnér Armfelt 2: 283 (1884). Wulff Petrarcab. 123 (1905).
b) (†) till 1 b: förskräckelse, skräck, fasa. Them war beffwing och hepenheet på kommen. Mark. 16: 8 (NT 1526; Bib. 1917: bestörtning; Luther: zittern vnnd entsetzen; gr. τρόμος καὶ ἒκστασις; Vulg.: tremor et pavor). En hijszn, och häppenheet gick genom alt wårt blod. Stiernhielm Jub. 55 (1644, 1668). Nohrborg 719 (c. 1765). Lehnberg Pred. 2: 72 (c. 1800). Sundén (1885).
2) (†) till 2: räddhåga; ängslan. RA I. 3: 37 (1593). När han (dvs. en blyg yngling) bugar, så ser han sen med häpenhet på alla, om han giordt rätt. Dalin Arg. 1: 82 (1733, 1754). JFægervall (1794) hos Wrangel TegnKärlekss. 95. —
HÄPNA, se d. o.
Spalt H 2055 band 12, 1932