Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRD hæ4rd, sbst.2, r. l. f. (m. Dalin (1852)); best. -en; pl. -ar ((†) -er L. Paulinus Gothus Com. 50 (1613), Möller (1745, 1755)).
(numera bl. ngn gg arkaiserande l. i starkt bygdemålsfärgat spr.) skuldra; i litteraturen anträffat bl. i pl.: skuldror. The binda tunga börder och odrägheligha, och leggia menniskiomen på härdanar. Mat. 23: 4 (NT 1526; i bild). Wardt han .. skuten emellan Härderna, så at Pijlen gick vth genom hiertat. L. Paulinus Gothus Com. 50 (1613). Jätten .. fick slutligen hela stocken i jemvigt öfver sina härdar. SvFolks. 4 (1844). Väl mycket bred öfver härdarne var den väldiga ungmön (dvs. den förklädde Tor). Rydberg Gudas. 58 (1887). Svärdet gick honom ned i härdarne. Bååth Gudrun 117 (1900).
B: HÄRDA-BRED. (härda- 1712—1926. härde- 1664) [fsv. härdha bredher, motsv. isl. herðibreiðr] (numera bl. starkt arkaiserande l. i starkt bygdemålsfärgat spr.) bred över skuldrorna, axelbred. (Kung Rolf) war smal i midian, härdebred och wäl karlawuxen. Verelius Gothr. 96 (1664). Reslig och härdabred, såg han ut som en gammal nordmannakämpe. Segerstedt Händ. 326 (1921, 1926). —
-KASSE. [jfr sv. dial. (Västergötl.) hälakista i samma bet.] (†) övre delen av ryggen mellan skuldrorna. VetAH 1797, s. 136 (i fråga om fågel). —
-KLINT. (enst., skämts.) om huvudet. Härdaklinten skall jag fälla / Dig från halsen straxt på stund. Braun Dikt. 2: 184 (1838).
C (†): HÄRDE-BRED, se B. —
-LUT, se A.
Spalt H 2091 band 12, 1932