härmästare

Publicerad 1932

HÄRMÄSTARE hä3r~mäs2tare l. hæ3r~, i bet. 1 äv. HERRMÄSTARE hær3~, m.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) pl. best. -mesterne RARP 4: 430 (1650); -mästerna Widekindi KrijgH 375 (1671)).

Ordformer

(heer- 1641 (: heermesterskapen, sg. best.). her- (i bet. 1) 1556 —c. 1780. herr- (i bet. 1) 1650, 1920—1927. här- (häär-) i bet. 1 c. 1585 osv., i övriga bet. 1635 osv.)

Etymologi

[av t. heermeister resp. herrmeister, av vilka numera den senare formen i bet. 1—2 anses vara den riktiga; av t. heer (se HÄR, sbst.) resp. herr (se HERRE) o. meister (se MÄSTARE); formen heer beror måhända urspr. på missförstånd av det i ssgr med herr- växlande mht. hēr (t. hehr), hög, förnäm (se HERRE o. HERRSKAP), men har väl också rönt inflytande av det mlat. o. nylat. magister militum, befälhavare över en krigsmakt, generalissimus]

1) hist. styresman för en provins tillhörande tyska orden; särsk. ss. titel för Tyska ordens högste styresman i Livland. G1R 26: 477 (1556). Ett breff, som hermesterenn i Lifflandh osz tilschriffvith haffver. Därs. 28: 223 (1558). Uti 7 § af Riksdags Beslutet 1680, utsträcktes Reductionen i Est- och Lifland til Hermästarenas tid. Schönberg Bref 3: 231 (1778). SvH 3: 232 (1903). BonnierKL 11: 1564 (1927).

2) (†) stormästare för en andlig riddarorden. Theras (dvs. Tyska ordens) Häärmästare, Hertigh Albrecht til Brandenburg. Schroderus Os. 2: 643 (1635). Johanniter-ordens härmästare. Swärds-Riddarne under sina Härmästare. Lagerbring 1Hist. 2: 370 (1773). Afzelius Sag. 3: 23 (1841). NF (1883).

3) (förr) inom den internationella frimurarorden: stormästare för en ”provins”. Såsom härmästare för sjunde provinsen (i frimureriets världshierarki) skulle hertig Karl bli chef för de liffländska och kurländska frimurarne. Lamm Oxenst. 256 (1911).

4) (†) befälhavare över krigsmakten; äv. bildl. Knytnäfven dumhetens härmästare. CAEhrensvärd Brev 2: 340 (1799). Rikets storvärdighetsmän, kanslern, härmästaren, skattmästaren och marskalken, ställa sig vid tronens trappa. Rydberg Faust 250 (1878; t. orig.: Heermeister).

Ssgr: A: (1) HÄRMÄSTAR(E)-, äv. HERRMÄSTAR(E)-GYLLEN. (-mester- 1569—1577. -mesters- 1569) (förr) jfr -MYNT. SthmTb. 13/6 1569. Därs. 18/11 1577. —

(1) -MYNT. hist. mynt som under medeltiden slogs av den preussiske härmästaren. SvH 2: 259 (1905). —

(3) -STOL. (förr) Loger, som lyda under Dess (dvs. hertig Karls) härmästarestol. Crusenstolpe Mor. 4: 318 (1841). —

(1, 2) -VAPEN. hist. At Tyska Härmästarne redan på tolfhundradetalet .. fört samma märke (som vasavapnet) i sina Härmästarevapen. 2VittAH 1: 380 (1786, 1789). —

-VÄRDIGHET~200 l. ~102. särsk. (förr) till 3. Odhner G3 2: 191 (1896).

B (†): HÄRMÄSTERS-GYLLEN, se A.

Avledn.: HÄRMÄSTAR(E)DÖME, äv. HERR-, n. (föga br.)

1) till 1. Schroderus Os. III. 1: 246 (1635). särsk. konkret: provins som styrdes av en härmästare. RP 9: 354 (1642). FinBiogrHb. 990 (1898).

2) till 2. Nordforss (1805). Lindfors (1815). —

HÄRMÄSTARSKAP, i bet. 1 äv. HERR-, n. ((†) m. RP 8: 650 (1641)). särsk.

1) till 1. Girs E14 4 (c. 1630). RP 8: 650 (1641).

2) till 3. Lamm Oxenst. 256 (1911). —

HÄRMÄSTERI, n. (†) till 1, = HÄRMÄSTAR(E)DÖME 1. Schroderus Os. III. 2: 109 (1635). —

HÄRMÄSTERLIG, äv. HERR-, adj. hist. till 1; särsk:. som avser l. gäller Livlands styrelse gm Tyska ordens härmästare. Med livländarnes ”härmästerliga och polska privilegier”. IllSvH 4: 487 (1880; efter handl. fr. 1681). SvBL 10: 680 (1907).

Spalt H 2123 band 12, 1932

Webbansvarig