Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄRNA hä3rna2 l. hæ3-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(hern- 1892. härn- c. 1730—1929)
Etymologi
[sv. dial. härna m. fl. former, ”härna”, panna, skalle, motsv. nor. dial. hedna m. m.; av germ. harzniōn-, besläktat med HJÄRNA o. HJÄSSA]
(i norra Sv., starkt bygdemålsfärgat) den hårbeväxta (kvarsittande l. avflådda) huden på (främre delen av) huvudet hos vissa däggdjur; pannhud; äv.: (långt) hår på främre delen av huvudet hos vissa däggdjur l. hos människa; (pann)lugg, ”kaluv”. Broman Glys. 3: 240 (c. 1730). (Sv.) Taga en i härnan, (t.) einen beym Kopff kriegen, ihm in die Haare fallen. Lind (1749). (Lappskorna äro) om sommaren af läder, om vintern af härnor (huden på renens hufvud) eller bellingar (huden på dess ben). VerdS 82: 20 (1899).
Ssg (rörande brukligheten se ovan): HÄRN-SKO, r. l. m. om skor förfärdigade av ”härnor”. Düben Lappl. 135 (1873).

 

Spalt H 2124 band 12, 1932

Webbansvarig