| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRSTAMMA hä3r~stam2a l. hæ3r~, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -STAMNING (se d. o.).
1) om person (l. släkt l. folk): leda sin härkomst (från ngn l. från en viss släkt l. ett visst folk osv. l. från ngn viss ort l. ngt visst land o. d.); vara ättling av (ngn l. en släkt osv.); vara född (av en viss person l. släkt l. på en viss ort osv.); numera nästan bl. i fråga om härkomst i ngt avlägsnare led; äv. (i sht i fackspr.) i utvidgad anv. i fråga om djur l. växt l. djur- l. växtart l. djurras o. d. Härstamma från, förr äv. av ngn. Han härstammar i rakt nedstigande linje, i femte led från (osv.). Serenius (1734; under lineage). Vasar och Sturar .. härstammade af de fordna Nordiske Konungarne. Celsius G1 1: 1 (1746). (Från de vilda hästarna i Asien) tror man, att våra tama hästar härstamma. Berlin Lsb. 40 (1852). Släkten Schlyter härstammar från norra Tyskland. Wisén i 3SAH 4: 116 (1889). För några årtionden sedan stod en hetsig diskussion om frågan: härstammar människan från apan? Nilsson PrimKult. 7 (1923). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b). Åthskillige flere hederlige hus, som på sit mödernes sido, ifrån förbemälte giften, sin härstammande blod leda kunna. Peringskiöld MonUpl. 93 (1710). Han härstammar af kunglig blod. Schultze Ordb. 4886 (c. 1755).
b) (†) i p. pf.: härstammande (från), utgången (från). Lindestolpe Skörb. 19 (1721). Herr Pontus de la Gardie .. var härstammad utaf en berömd Adelig Familie i Frankrike. Rüdling 276 (1731). Af fattiga bondföräldrar härstammad. VDAkt. 1790, nr 120. Afzelius Sag. 7: 13 (1853).
2) i bildl. l. överförd anv.: härröra (från ngn l. ngt l. från en viss ort l. en viss tid o. d.), härflyta (ur ngt), härleda sig (från ngt). Härstamma från, förr äv. av ngn l. ngt. Dätta ord härstammar af intet annat. Schultze Ordb. 4887 (c. 1755). Myllan härstammar ifrån förrutnade växter. PH 6: 4739 (1757). Detta uttryck härstammar säkerligen icke från prinsessan. Cederschiöld Riehl 2: 26 (1878). Latinet (hvarifrån franskan, italienskan och spanskan härstamma). Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). De från olika landskap härstammande (fornsvenska) handskrifterna. Danell SvSpr. 3 (1927). — särsk.
a) (†) språkv. i p. pr.: härledd (se HÄRLEDA 2 b β). De mesta Härstammande Verber leda sitt ursprung från Nominer. Moberg Gr. 217 (1815). Enberg SvSpr. 77 (1836).
b) (föga br.) i p. pf. (ss. adj.): härstammande, härrörande (från). Den från den helige Frans härstammade .. bilden (av Kristus) .. såsom en ädel, naiv svärmare. Söderblom StundVäxl. 1: 179 (1909).
Spalt H 2137 band 12, 1932