Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÄRÅT4~1 l. 04 (hä´råt o. härå´t Weste; hä´råt o. härå´t Dalin), adv.
1) (numera mindre br.; se dock slutet) hitåt, åt detta håll; äv. oeg. o. bildl. Rondeletius 12 (1614). Jag ser min Mor och vår vilda Beskyddare Osmar komma häråt, låtom oss gå undan. Knöppel Ön 8 (1748). Högberg Vred. 1: 314 (1906). särsk. (ss. jäg. fullt br.) elliptiskt i utrop: (kom) hit(åt)! Hammarberg Herdinn. 50 (1741). Häråt! Jagtrop, som nyttjas .. för at ditkalla de medföljande jägarne. Leijonflycht (1827). Häråt, fröken Sagarika! Andersson Ratn. 47 (1892).
2) (i sht i skriftspr.) i förb. med adj. l. verb som konstrueras (l. förr konstruerades) med prep. åt: åt detta l. det nu sagda osv. Häråt gladde han sig mycket. Jag har inte ägnat en tanke häråt. Häråt skrattar jag. Lindfors (1815). (†) Thesse 12 såtto ij heredz nempd ock hollo på skafftthe ock äro faste her ått. Rääf Ydre 1: 353 (i handl. fr. 1599).
Ssg (till HÄRÅT 1 slutet; jäg.): HÄRÅT-SIGNAL. Lindholm Sibbo 1: 158 (1890). Möllersvärd UpplJaktst. 29 (1917). —

 

Spalt H 2146 band 12, 1932

Webbansvarig