| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄVD häv4d, sällan hä4vd (hävvd Weste, hä´vvd Dalin; rimmande med qväfd Adlerbeth Poët. 1: 156 (1802)), r. l. f. (f. OPetri Tb. 270 (1529; uppl. 1929: hæffdena, ack. sg. best.), Lundell; m. Sahlstedt (1857), Berndtson (1880; i bet. 8)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. 8) -er.
1) (†) besittning l. innehavande (av ngt); innehav; stundom svårt att säkert skilja från 2. Saa mycket, som presten her til dags haffth haffver uti heffd. VgFmT I. 10: 84 (1527). Hästen bleff död i Knutz häffd. VRP 1637, s. 688. Godzen bringes Slechterne vthur häffd och händerne. RARP 3: 271 (1642). Olaga hävd. Schultze Ordb. 1838 (c. 1755). Under Herr Magister Hagelbergs häfd af Syslan. VDAkt. 1776, nr 207.
2) jur. besittning (av sak l. rättighet) under viss tid, betraktad ss. grund för avvisande av klander mot äganderätt l. annan rättighet; anspråk på bibehållande av äganderätt l. annan rättighet vilket grundar sig på (urgammal l. en viss tids) besittning. Laga hävd. Urminnes hävd (jfr 3, 7), (hävd som grundar sig på) besittning sedan urminnes tid. Genom (förr äv. av) gammal, långlig hävd. Hava hävd på, förr äv. till ngt. Åberopa, stödja sig på, göra anspråk på hävd. Vinna hävd på en rättighet o. d. Avbryta hävd. OPetri Tb. 270 (1529; uppl. 1929). Huilken iord och äghor åff gammol heffd leghat hadhe vnder Ereme kyrke. G1R 7: 351 (1531). Eigendom .., ther vrminnes heffd vpå komen är. Därs. 12: 199 (1539). Dhet tillåtes icke giärna, att Try åhrs häffd skall quällias. VDAkt. 1671, s. 208. JB 15: 3 (Lag 1734). Ty funne bemälde ledamöter .. Bergslaget .. ega laga häfd å rättighet till sådan rostning. 1NJA 1874, s. 132. Förslag till förordning om tioårig och tjuguårig häfd. BtRiksdP 1894, 2Hufvudtit. s. 8. Kallenberg CivPr. 1: 1149 (1926). — jfr URMINNES-HÄVD. — särsk. i numera obr. uttr. Effter för(skriv)ne fempte mandz häffd dömdes her Jören Fincke till the 4 gårder i Solawijk. HH XIII. 1: 2 (1561). (Man) kan .. icke seije frw Anne iffrå sijn heffdh. Därs. 33 (1562). En Bolstad kan hafva rätt och häfd öfver gräntsen och i ett annat Härade. LandtmFörordn. 90 (1765).
3) (†) jord l. fastighet som är i ngns besittning; (jord)egendom; stundom, i sht i uttr. gammal l. urminnes hävd (jfr 2, 7), särsk. om egendom som länge l. sedan urminnes tid varit i ngns l. en släkts ägo, egendom varpå ngn har hävd (i bet. 2); äv. med bestämning inledd av prep. till: jord som tillhör l. lyder under (annan jordegendom). Han gaff Olaffwe .. try skiär .., huilken skiär Iacobs foreldrars gambla heffdh varitt hadhe. BtFinlH 3: 69 (1536). Een Träbygningh som Enckian bygt uppå sin Moders häfd .. uthi södre förstaden. BoupptSthm 23/2 1676. Hülphers Norrl. 4: 340 (1779). Dömdes samma skog Hans Torkelsson till, såsom en gammal urminnes häfd till Siktareboda. NoraskogArk. 4: 42 (1901; efter handl. fr. 1641). Därs. 4: 354 (1903; efter handl. fr. 1762).
4) (i sht i fackspr.) brukande (i sht av jord- l. skogsegendom o. d., förr äv. i fråga om annat näringsfång än jord- l. skogsbruk o. d.); brukning, drift; numera vanl.: sätt att bruka jord osv., skick i vilket brukad jord osv. befinner sig, odling, odlingstillstånd; äv. pregnant: god vård o. underhåll (av jordegendom osv.), godt tillstånd. Vara, hålla (jord o. d.) i (god) hävd. Vara under hävd, brukas, förr äv. taga under (sin) hävd, taga i bruk. (Strömmarnas) nyttige häfd och bruuk. Stiernman Com. 2: 670 (1651). Andre (gruvor äro) åther igen upfunne, och komna i häfd. Verelius Herv. Dedik. 4 (1672). Att flytta til Berga och taga gården under sin häfd. Hallman Blacksta 14 (1748). Ogräs i åker .. förorsakas af en slät häfd. EconA 1807, april s. 106. Med möjligaste noggranhet (bör) bestämmas och i syneinstrumentet upptagas, till hvilka ägor nybyggaren får sträcka sin häfd. SPF 1848, s. 221. Vid (huse-)synen uppskattas i penningar bristen i bygnad (husröta) och häfd. Juhlin-Dannfelt 154 (1886). SFS 1907, Bih. nr 55, s. 2. Suneson GGrund 27 (1926). (†) Samme qwarn och äger haffwe .. altijdh waredt vnder en häffd medt samme gårdh (under vilken den lydt). HH XIII. 1: 46 (1562). — jfr JORDA-, SAM-, VAN-HÄVD m. fl. — särsk.
a) (†) konkret: brukad jord. På gammal häfd .. har gräset (utan gödsling) vuxit väl hela 30. åren. VetAH 1742, s. 30.
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Rietz)] (†) konkret: gödning, gödsel (varigm jorden sättes i godt skick). Ingen skal föra vth sin Giödning eller häffd i Staabraket. Bondepract. F 4 b (1662). Ihre 1: 799 (1769).
5) (numera bl. jur., mindre br.) hävdande, lägrande (av kvinna); lägersmål. VRP 1643, s. 1192. Kommer häfd ther til (dvs. till bortförandet); hafve (den brottslige) ock förvärkadt alt sitt lösa gods. MB 22: 3 (Lag 1734). Det genom häfd påbörjade äktenskapet. Olivecrona LagbGift. 129 (1851). 1NJA 1908, s. 56. Ekeberg Äkt. 11 (1915). (†) Hon blef hafuande af hanss häffd. VDAkt. 1652, s. 12.
6) [sannol. delvis bildl. anv. av 2] gm långvarig tradition vunnen bekräftelse l. stadfästelse av (det berättigade i) ett anspråk o. d.; stadgande av en åsikt, ett bruk l. en sedvänja o. d.; i fråga om språkliga förh.: ”burskap”. Så att han (dvs. dansken) af vår patientz (icke) må bekomma een häfd på een sådan oskälig prætension. RP 8: 699 (1641). En del af de i stafsättet qvarblifna egenheter hade fått häfd och stadga. NvRosenstein i 2SAH 1: 69 (1801). I vår nordiska historia har den åsigten gammal häfd, att .. (Normandie) är ett norskt nybygge. EHTegnér i NordT 1884, s. 183. GHT 1911, nr 69, s. 2.
7) (numera i sht i vitter stil) gammal sedvänja, sedan länge stadgat bruk, tradition; stundom övergående i bet.: sedvanerätt (motsatt: lag); ngn gg i uttr. urminnes hävd (jfr 2, 3). Enligt gammal (god) hävd. Det har blivit hävd, att (osv.). Något har hävden för sig l. mot sig. Stödja sig på, vara grundad på gammal hävd. Med hävdens rätt. Strida mot gängse hävd. LPetri Kyrkiost. 89 a (1566). Crona är Uhrminnes häfd, hoos Brudene funnen af ålder. BrölBesw. 499 (c. 1670). Allmogen (var) .. af häfd van att lyda Rådet. Botin Utk. 570 (1764). Hela riksdagen fans blott i sed och häfd, men ej lagbestämd. Svedelius Repr. 3 (1889). Ingenting fick längre stanna på sin av uråldrig hävd bestämda plats. Bergman JoH 136 (1926). — särsk. i numera obr. uttr. Ther thet (dvs. vantro o. falsk gudstjänst) i bruket och gambla häfdh inkommit är. LPetri Kr. 60 (1559). särsk. i pl. (En lag) stridig emot .. de vedertagne häfder. Botin Hem. 2: 74 (1756). Föråldrade lagar och häfder. JGRichert (1843) hos Warburg Richert 2: 158.
8) (numera i sht i vitter stil) berättelse om fordom timade händelser, sägen, tradition; numera vanl. med tanke på uppteckning: historisk framställning l. skrift, krönika, historiskt dokument, tidebok o. d.; i sistnämnda betydelsen ofta i pl.; i pl. (i sht förr äv. i sg.) äv. om själva det historiska händelseförloppet: historia, (ngns l. ett lands osv.) historiska öden; stundom mer l. mindre oeg. l. bildl. Rådfråga, rannsaka hävderna. Väl bevandrad i de svenska hävderna. Hävderna förtälja att (osv.). Rista sitt namn i vetenskapens hävder. Vtleta ens folks ålder och häfd. Skytte Or. A 8 a (1604). Detta vördiga palats, / Hvars byggnads tid all häfd förgätit. JGOxenstierna 2: 289 (1795, 1806). Svea Rikes häfder. Geijer (1825; boktitel). Handlingar, deraf Rikets Häfder kunna uplysas. SFS 1828, s. 1550. Djurlifvets och vegetationens häfder. Bremer Nina 657 (1835). Så långt häfdens blickar tränga tillbaka. Topelius Vint. II. 1: 117 (1850, 1881). Modersmålets häfder. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 516. Få händelser i den fosterländska hävden ha stått omgivna av en så poetisk dager som det första mötet mellan liten Karin och unge Kung Erik. Ahnlund Oljob. 216 (1924). — jfr FAMILJE-, FORN-, KYRKO-, MEDELTIDS-, MINNES-, SAGO-, SEGER-, SPRÅK-, VÄRLDS-HÄVD m. fl.
9) (†) konkret: fornminne, fornminnesmärke, monument. En Göthisk Laghbook .., hwilken .. är, såsom een synnerligh häfd och Monument .. blefwen gömd och förwaret. Skytte Or. C 5 a (1604). Peringskiöld MonUpl. 263 (1710; om runsten). — jfr RUN(A)-HÄVD.
10) [sv. dial. hävd, eg.: det vari man håller] (†) handtag å plog? Mullstockar .. Häfder .. med mera (bör hushållaren hava i redskapshuset). Boije Landth. 348 (1756).
-FORSKARE, -FORSKNING, se B. —
-KUNSKAP, se B. —
-RÄTTIGHET, se C. —
-SÖKARE, se B. —
-VUNNEN, p. adj. (hävd- 1793 osv. hävda- 1889)
1) (föga br.) till 2: förvärvad gm hävd. Dalin (1852). Häfdvunna rättigheter. 1NJA 1874, s. 399. Sundén (1885).
2) till 6: som vunnit hävd, som blivit allmänt antagen, som stadgat sig i bruket, som blivit fast bruk l. sedvänja, som vunnit burskap; traditionell. Efter hävdvunnen sed. Hävdvunnen praxis. Båda dessa saker .. öfvergingo snart till häfdvunnen vana. Ekelund NAllmH II. 1: 46 (1838). Danmark .. hade svårt att alldeles bryta med sin häfdvunna politik. Carlson Hist. 3: 82 (1874). Hävdvunna (språkliga) uttryckssätt. VerdS 163: 10 (1909). Hallström Händ. 16 (1927).
B: HÄVDA-BOK, -BUR, se C. —
(1, 4) -BYTE. (hävda- 1550—1924. hävde- 1530—1899) (numera bl. jur. o. hist.) byte av (bruksrätten till) jordområde(n); i sht i fråga om ägoförhållanden i by före laga skiftet; förr stundom allmännare: byte av egendom. Thet heffdebyte wij giorde i fiordh med tig vm Bijholmenn och the andre godz ther widh Gripzholmen. G1R 7: 18 (1530). Der hefdabyte göres emellan syskon. FörarbSvLag 1: 57 (1688). Willia grannar .. häfdebyte göra, sådant bör å tinge eller råd-stugu lagliga kundgöras. Därs. 4: 197 (1695). Något för min afflyttning ifrån Vexiö til Jonköping gorde jag .. häfde byte af några böker med Gymnasii bibliothequet. VDAkt. 1787, nr 563. BonnierKL (1924).
Ssgr: hävdabytes-brev. (†) dokument varigm ”hävdabyte” fastställes. G1R 12: 108 (1538). Därs. 18: 11 (1546).
(8) -FORSKARE. (hävd- 1822—1869. hävda- 1851 osv. hävde- 1790—1872) (i sht i vitter stil) person som forskar i hävderna; historieforskare, historiker. Möller (1790, 1807). Den förtjente Häfdeforskaren P. Fr. Suhm. SvLitTidn. 1813, sp. 44. Den danska kyrkans häfdeforskare. Reuterdahl SKH 1: 461 (1838). Hwasser VSkr. 2: 279 (c. 1850). OoB 1931, s. 206. —
(8) -FORSKNING. (hävd- 1837—1881. hävda- 1874 osv. hävde- 1818—1889) (i sht i vitter stil) historisk forskning. Hammarsköld SvVitt. 1: 328 (1818). (A. Stille har) fyllt en märkesgärning i svensk hävdaforskning. SvD(A) 1922, nr 104, s. 3. —
-FÖRTECKNING, se C. —
(8) -GÖMMA, r. l. f. (hävda- 1630 osv. hävde- 1747—1890) (i vitter stil, numera med ngt ålderdomlig prägel) ställe där för historien viktiga handlingar förvaras; samling av historiska handlingar; historiskt arkiv (l. bibliotek). Bureus KonStyr. A 4 a (1630). Ransaka häfdagömmorna. BL 11: 245 (1845). Riksarkivet, vår rika häfdegömma. 2Saml. 11: 69 (1890). LD 1906, nr 65, s. 3. —
(8) -KUNSKAP. (hävd- 1844. hävda- 1882. hävde- 1807—1882) (i vitter stil, numera föga br.) historisk kunskap, historiskt vetande; historia. Möller (1807). När han (dvs. Benzelius) tog sig före att föreläsa öfver häfdekunskapen. Forssell i 2SAH 58: 237 (1882). —
-LAG, se C. —
(5) -MAN, m. (†) person som hävdat (en viss kvinna). Ehuruvähl hon sedermera giordt sig vinning om att få denna sin häfdaman bekant. VDAkt. 1739, nr 508. —
(8) -MINNE. (hävda- 1773 osv. hävde- 1825—1841) (i vitter stil) historiskt minne; historisk tradition l. sägen; vanl. i pl. Gadd Landtsk. 1: 80 (1773). Ivar Vidfamne .., om hvilken hvarken Saxo eller Dannemarks öfriga inhemska häfdeminnen veta det minsta. Geijer Häfd. 525 (1825). 2NF 32: 451 (1921). (†) konkret: historiskt minnesmärke, monument; bildl. Bergen äro dystra häfdaminnen / Ifrån den vilda kamp, då jordens kraft, / .. / Försökte sina första skaparvärf. Atterbom Minn. 652 (1821). —
(8) -SAMLING. (†) samling av historiska handlingar; historiskt arkiv. Porthan 5: 103 (c. 1790). Adlerbeth Buc. 87 (1814). —
(1, 4) -SKIFTE. (hävda- 1750 osv. hävde- 1552—1588) (numera bl. jur. o. hist.) = -BYTE. G1R 23: 205 (1552). Schönberg Bref 1: 137 (1772). 2NF 34: 110 (1922). —
(8) -SÖKARE. (hävd- 1769—1840. hävda- 1765. hävde- 1630—1807) (†) hävdaforskare, historisk forskare; äv.: fornforskare, arkeolog; ”antikvarie”. BtKyrkRiksdH 3: 70 (1630). Jon Håkansson .. fick den 19 juni 1635 fullmakt att vara ”antiqvarius och häfdasökare”. HOHHildebrand i 3SAH 23: 134 (cit. fr. 1635). Adlerbeth Poët. 2: 133 (1803). HJärta (1840) i 3SAH 41: 191. —
(8) -TECKNARE. (hävda- 1756 osv. hävde- 1756—1868) (i sht i vitter stil) historieskrivare. Corylander LundDomk. 83 (1756). Frihetstidens häfdatecknare, professor K. G. Malmström. De Geer Minn. 2: 221 (1892). Grimberg VärldH 4: 370 (1930). —
(8) -TECKNING. (hävda- 1818 osv. hävde- 1747—1868) (i sht i vitter stil) historieskrivning; förr äv. konkret, om uppteckning av historiska händelser l. om enskilt historiskt arbete l. enskild historisk skildring. Dalin Hist. 1: Föret. 4 (1747; konkret). I fornforskningen är von der Hagen ett Europeiskt namn, i häfdeteckningen Wilken. Rydqvist Resa 36 (1838). Vår sångs och vår häfdatecknings klassiska skede. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 496. Grimberg VärldH 4: 370 (1930). —
-VUNNEN, se A. —
C: HÄVDE-ANTECKNING. (†)
(4) -BESKRIVNING. (i fackspr., i sht landtmät.; numera, utom i Finl., föga br.) = -FÖRTECKNING. SPF 1816, s. 166. SFS 1891, nr 19, s. 3. FFS 1922, s. 724. —
(8) -BOK, pl. -böcker. (hävda- 1836—1925. hävde- 1790 osv.) (i vitter stil) historisk skrift, historia, krönika; i pl. ofta allmännare: hävder (se HÄVD 8). Möller (1790, 1807: Häfdeböcker, pl.). Johannis Magni högst otillförlitliga, men ingalunda opoetiska häfdabok. SvLittFT 1836, sp. 170. Det (är) få (namn), som ristats så djupt i den svenska vetenskapens häfdaböcker (som Artedis). Lönnberg Artedi 3 (1905). Grimberg VärldH 3: 509 (1928). —
(2) -BREV. (†) dokument som bevisar ngns rätt till besittningen av egendom; åtkomsthandling. SthmTb. 21/5 1593. Därs. 14/11 1597. —
(8) -BUR. (hävda- c. 1720. hävde- 1630—1807) (†) historiskt arkiv. BtKyrkRiksdH 3: 69 (1630; om riksarkivet). Mennander ÅmVetA 1766, s. 17. Möller (1790, 1807). —
-BYTE, se B. —
(4) -ERSÄTTNING020. jur. ersättning som vid laga skifte utgår till jordägare vilken vid skiftet erhåller jord av sämre hävd än den han avstår. SFS 1926, s. 599. —
-FORSKARE, -FORSKNING, se B. —
(4) -FÖRTECKNING. (hävda- 1906. hävde- 1866 osv.) (i fackspr., i sht landtmät.) förteckning som vid laga skifte göres över de särskilda jordägarnas innehav av jordområden i skifteslaget; jfr -BESKRIVNING. SFS 1866, nr 76, s. 16. Linde SvEkonR 211 (1888). SFS 1926, s. 592. —
(4) -GRÄNS. (i fackspr.) gräns mellan av olika byar l. enskilda delägare i by brukade ägor; ägogräns. (Landtmätare bör å ägokartor utmärka) Häfdegränser. SFS 1867, nr 39, s. 3. 1NJA 1907, Dom. s. 7. —
-GÖMMA, -KUNSKAP, se B. —
-LAG, r. l. m. (hävda- 1914. hävde- 1798—1913)
(4) -LINJE. (i fackspr.) = -GRÄNS. LandtmFörordn. 42 (1765). SFS 1867, nr 39, s. 3. PT 1909, nr 15 A, s. 4. —
-MINNE, se B. —
(4) -MÄRKE. (†) märke som utmärker gränsen mellan ägor l. ägolotter; råmärke. VDAkt. 1734, F III 7. Lökaryds och Krakerums byars häfdemärken. Calonius 5: 62 (1798). —
(4) -RÅ, n. (i Finl.) råmärke l. rågång mellan ägor l. ägolotter. Calonius 5: 63 (1798). FFS 1918, nr 52, s. 49. —
(1, 2) -RÄTT, r. l. m. (numera bl. i Finl.) jur. besittningsrätt. (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 106 (cit. fr. 1651). Calonius 4: 69 (1796). Cannelin (1921). —
(1, 2) -RÄTTIGHET~200 l. ~102. (hävd- 1675. hävde- 1686 osv.) jur. besittningsrätt (till visst jordområde). Enkian hafver fuller häfdrättigheeten men ingen bördsrätt till detta hemmanet. ConsAcAboP 4: 261 (1675). 2NF 33: 937 (1922). —
-SKIFTE, se B. —
-SÖKARE, -TECKNARE, -TECKNING, se B. —
(4) -TEG. (i fackspr., numera föga br.) i fråga om teg- o. storskifte: teg som brukas av viss delägare i jordområde. SFS 1827, s. 1251. PT 1913, nr 137 A, s. 1. —
(2) -TID. jur. tid som enligt lag är fastställd för vinnande av hävd å fast egendom. Tjugoårig hävdetid. Schrevelius CivR 2: 69 (1847). Landslagarna (stadga) i allmänhet .. treårig häfdetid. NF 7: 253 (1883). Kallenberg CivPr. 1: 608 (1922). —
(4) -VÄRDE. (i fackspr.) värde som jordområde har på grund av det arbete o. de kostnader som nedlagts på dess uppodling. SFS 1926, s. 597. —
Spalt H 2200 band 12, 1932