Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖGMOD hø3g~mω2d, n. (G1R 3: 204 (1526) osv.) ((†) r. l. m. BtFinlH 3: 56 (1535), Fånge 20 (c. 1710)); best. -et.
Ordformer
(hof- 1533. hoff- 1529—c. 1550. hog(h)- 1526—1593. homod(h) (-dt) 1526—1529. hoomoodtt 1535. hommod (-dt, -t) 1528—1547. hug- 1550. höch- 1546. hög(h)- 1553 osv. höga- 1695. -mo(o)d(h) 1526 osv. -modt (-tt, -t) 1526—1547)
Etymologi
[fsv. hoghmodh, hoff-, ho(m)modh, höghmoþ m. fl. former; jfr d. hovmod; efter mnt. hōmōt, motsv. t. hochmut (mht. hochmuot), högmod, eg.: upphöjt sinnelag, ädelmod; jfr HÖG, adj. 11, 14, o. MOD]
1) stolthet över eget (värkligt l. förmenat) värde i förening med förakt för andra (vilket visar sig i sinnelag, ord o. handling); dryghet, högdragenhet, stormodighet; förmätenhet, inbilskhet; stundom (i sht förr) svårt att skilja från: högfärd. Nw beröme j idher vthi idhart hoghmoodh. Jak. 4: 16 (NT 1526; Bib. 1917: förmätenhet). Christus .. straffer och forkaster .. sadane andelig hoffmod (som fariséernas). Ludvigsson Norman 17 (c. 1550). De mägtiga frestelser som verka på menniskans högre andliga varelse och framkalla ärelystnad, herrsklystnad och högmod. Hwasser VSkr. 2: 222 (c. 1850). Essén Eur. 23 (1926). — jfr BOND-, INTELLIGENS-HÖGMOD. — särsk. i ordspr. Högmoodh giör elack Blodh. Grubb 364 (1665). När höghmodet går up, så går lyckan neder. Hiärne 2Hdskr. 194 (c. 1715). Högmod går för fall. Serenius (1741); jfr: Högmodh kommer för Fallet. Werve Alm. 1647, s. 17 [jfr fsv. homodh plägher gerna falla]. Högmod gör armod. Wensell Ordspr. 41 (1863).
2) (†) högmodigt o. kränkande uppträdande; skymf, oförrätt; jfr HÖGFÄRD 2. G1R 3: 327 (1526). Ther före at the hadhe ther giordt honom hoghmodh. 1Mos. 26: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: kivat med honom). Vår broder Hertig Carl, hvilken i månge år icke hafver underlåtit, at bevise oss det ene högmodet och förtret efter det andre. Johan iii (1586) i SvMag. 1766, s. 707. Tegel G1 1: 213 (1622).
3) (†) utan klandrande bibet.: (berättigad) stolthet. Sahlstedt (1773). Gyllenborg Bält 40 (1785). En händelse, som .. Svenska Akademien, med blandade känslor af beundran, tacksamhet och högmod öfverlemnar åt minnet och efterverlden. Gustaf III 1: 69 (1806). Hans högmod var, att i sin mån kunna lyfta sitt slägte till ljus och förädling. ACKullberg i 2SAH 8: 180 (1817). — jfr NATIONAL-HÖGMOD.
4) (†) i l. ss. namn på vissa högvuxna l. gm lysande blommor iögonenfallande örter.
a) örten Lychnis viscaria Lin., tjärblomster. Franckenius Spec. E 3 b (1638). Tillandz C 6 a (1683).
b) ört av släktet Nigella Lin., dels i uttr. (l. ssgn) damaskens högmod, Nigella damascena Lin., ”jungfrun i det gröna” (jfr DAMASKENER ssgr anm. 1:o), dels i uttr. lille högmod, Nigella arvensis Lin., åkersvartkummin. Rudbeck HortBot. 74 (1685). Linné Ungd. 1: 323 (1731).
Ssgr (till 1): HÖGMODS-ANDE. om högmodet tänkt ss. en ond, människan behärskande makt; jfr ANDE IV e α, ävensom -DJÄVUL. Frese Echo B 2 a (1715). En högmodsande har fattat honom. Cavallin (1875). —
-ART. (†) högmodigt sinnelag o. d.; jfr ART 3 a. Humbla Landcr. 9 (1740). —
-DJÄVUL(EN). jfr DJÄVUL 2 b o. -ANDE, ävensom HÖGFÄRDS-DJÄVUL. Carlén Köpm. 1: 437 (1860). (Han) blef .. besatt af högmodsdjäfvulen. Janson CostaN 1: 95 (1910). —
-NARR. (†) högmodig narr. Thorild (Hans.) 1: 198 (1784; till Kellgren). Remmer Högf. 9 (1818). —
-SINNE. (†) högmodigt sinne, högmod. Spegel GW 44 (1685). Phariseens högmodssinne. Melin Pred. 2: 113 (1847).
Avledn. (till 1): HÖGMODAS, v. dep., förr äv. HÖGMODA, v. (hog(h)- 1526—1582. hög- 1625 osv. -moda 1635—1814. -mod(h)as 1526 osv.) [fsv. hoghmodhas; jfr mnt. homoden] (numera bl. med ålderdomlig anstrykning) dep., förr äv. refl.: vara högmodig, förhäva sig, yvas. Högmodas över, förr äv. av l. på l. vid (ngt). På thet ath j icke skolen hoghmodhas widh idher sielffua. Rom. 11: 25 (NT 1526; Bib. 1917: för att I .. icke skolen hålla eder själva för kloka). När man hoghmodhas aff sin rettfärdugheet. OPetri MenFall B 3 a (1526). Hogmodes på egna kraffter. PErici Musæus 5: 188 a (1582). Effter en aff them, som thenna Guddomlighe Gåfwan (att kunna tala, fastän tungan blivit utskuren) wederfaren war, sigh ther öfwer högmodade. Schroderus Os. 2: 65 (1635). Hagberg VärldB 104 (1927). särsk. (†) i uttr. högmodas mot l. över ngn, uppträda högmodigt mot ngn. 1Kor. 4: 6 (NT 1526). KKD 2: 33 (1706). —
HÖGMODELIG l. -LIGA l. -LIGEN, adv.; superl. -ligst (Spegel SalWijsh. 38 (1711)). (hog(h)- 1541—c. 1580. hög- 1555—1764. -lig 1695—1705. -liga 1541—c. 1755. -ligen c. 1580—1764) (†) högmodigt. The förachta all ting .. och tala och lasta hoghmodheligha. Psalt. 73: 8 (Bib. 1541). Ekblad 122 (1764). —
HÖGMODIG, adj. -are; adv. -t. (hog- c. 1540—1558. hög- 1556 osv. -ig(h) 1541 osv. -og c. 1540) [fsv. hoghmodhogher, höghmodhogher; efter mnt. homodich] fylld av högmod, som yves l. förhäver sig; dryg, högdragen; om handling o. d.: som vittnar om l. röjer denna egenskap. Högmodig över, förr äv. av (ngt). OPetri Kr. 58 (c. 1540). Hans hierta vphooff sigh, at han wardt stolt och hogmodigh. Dan. 5: 20 (Bib. 1541). Theris högmodige scriffvelse. G1R 26: 255 (1556). Rhen- och Lechströmmens stränder! högmodige af edra fästen. Gustaf III 1: 43 (1786). Hav då inga högmodiga tankar, utan lev i fruktan. Rom. 11: 20 (Bib. 1917).
Avledn.: högmodighet, r. l. f. (numera föga br.) högmod (se d. o. 1). Svart G1 58 (1561). Nicander SalOrdspr. 23 (1760).

 

Spalt H 2308 band 12, 1932

Webbansvarig