| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖR hö4r l. hœ4r, sbst.1, r. l. m. (Franckenius Spec. C 2 b (1659), Hansson NVis. 27 (1907)) ((†) n., Lind (1749), BoupptVäxjö 1830)); best. -en, äv. -n.
(i Götal., numera bl. bygdemålsfärgat l. i fråga om ä. förh.)
1) växt av släktet Linum Lin.; i sht om arten Linum usitatissimum Lin., lin. Månsson Ört. 266 (1628). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 324 (1864).
2) ss. ämnesnamn, om linets till spånad avsedda l. använda (stänglar o.) tågor, lin. Til Kläder gif hör, hamp och Uld. Sydow Godafton 24 (cit. fr. c. 1720). Hansson NVis. 27 (1907).
3) i namn på vissa växter som i ngt avseende likna linet. — särsk.
a) (†) i uttr. vild hör, ss. namn på växten Linaria vulgaris Mill., vars blad o. yttre form likna linets. Franckenius Spec. C 2 b (1659). Bromelius Chl. 58 (1694). jfr VILD-HÖR.
b) i uttr. jungfru Marie hör o. d., se JUNGFRU MARIA.
(1) -KNARR, m. l. r. namn på nattskärran, med syftning på dess spinnande läte; jfr SPÅN-KÄRING, KVÄLL-KNARR. Fatab. 1913, s. 132. —
(1) -KÄRING, r. l. f. (†) (ört av) växtsläktet Camelina Crz (Myagrum Lin.), dådra, med syftning på att den ofta växer i linåkrar; jfr LIN-DÅDRA, VILD-LIN. Linné Fl. nr 564 (1755; fr. Västergötl.). —
(1) -SILKE. (växt av) släktet Cuscuta Lin., särsk. arten Cuscuta epilinum Weihe, linsnärja, som uppträder parasitiskt på lin; jfr LIN-SILKE. Franckenius Spec. B 3 a (1659). Post Ogräsv. 31 (1891).
Spalt H 2364 band 12, 1932