| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IBÄRA i3~bä2ra l. -æ2-, v. -bär, -bar, -buro, -burit, -buren; se för övr. BÄRA, v. vbalsbst. -A (se avledn.), -ANDE, -E (se avledn.), -ING (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) bärgv. framforsla o. införa (beskickningsgods) i metallurgisk ugn; särsk. i fråga om uppsättning av malm o. träkol på masugn utan mekanisk hjälp. En slik illa sofrad malms ibärande uti masugnen. NoraskogArk. 4: 257 (1745). (Hettan i masugnen var) i jemt tilltagande, tills hela ugnsfyllnaden af 14 uppsättningar blifvit iburen, då den förblef sådan den då var. JernkA 1821, s. 104. — (†) Bättre hade dock varit att för en så lång dämningstid ibära pipan flere tomma kolsättningar än som skedde. JernkA 1882, s. 433.
2) (†) använda (garn) som inslag i en väv. Af somligom brukas .. at ränna lingarn, och ibära blångarn. Dahlman Reddej. 195 (1743).
IBÄRE, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2, konkret: inslag i en väv. Sahlstedt (1773). Dalin (1852; med hänv. till inslag; angivet ss. provinsialism). —
IBÄRING, r. l. f. (†) till 2, konkret: inslag i en väv. Lind (1738; med hänv. till inslag). Möller (1745, 1755; med hänv. till inslag). —
IBÄRNING, r. l. f.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) bärgv. till 1. NoraskogArk. 4: 185 (1709). Kåks syntes nere för forman efter 56 sättningars ibärning. JernkA 1862, 1: 36.
2) (†) till 2, konkret: inslag i en väv. Schroderus Lex. 93 (1637). Så många marker som ränning och ibärning väga, så många bör ock väfven väga. Dahlman Reddej. 196 (1743).
Spalt I 48 band 12, 1933