| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IDEALIST i1dealis4t l. id1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) filos. motsv. IDEALISM 1: anhängare av idealismen (i ngn form); idealistisk filosof. Thesse kallas Idealister, efter the hålla före, at ingen materia är til i verlden, vtan i vår idee. Rydelius Förn. 264 (1722, 1737). Leibnitz, den store idealisten. Geijer I. 1: 349 (1845). Siwertz JoDr. 90 (1928).
2) estet. motsv. IDEALISM 2: konstnär l. författare som i sin produktion idealiserar l. ansluter sig till en idealiserande riktning. Idealisterna säga, att naturen skall idealiseras; karakteristikerna deremot, att föremålet skall framställas i dess bestämda karakter, hvars skarpa framhäfvande just skiljer konstens verk från naturens. Ljunggren Est. 1: 99 (1856).
3) motsv. IDEALISM 3: person som bildar sig l. tror på religiösa, sedliga o. humanitära ideal o. strävar efter l. arbetar för upphöjda, osjälviska mål; äv.: person som är (allt för) benägen att idealisera l. anse allting för fullkomligt l. bättre än det i värkligheten är; stundom mer l. mindre närmande sig bet.: opraktisk svärmare l. drömmare. (Den nybakade studenten) var ”idealist”, stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Upsala, ty han visste icke att det hade blifvit ett öknamn der. Strindberg Fjerd. 1 (1877). Idealisten och världsmannen ha alltid svårt att förstå varandra. Hagberg VärldB 54 (1927). — jfr FULLBLODS-, HYPER-, KULTUR-IDEALIST.
Spalt I 73 band 12, 1933