i | SAOB

Publicerad 1933

I, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 38):

1) (†) hålla l. hålla i (ngn l. ngt). Hästens ihållande. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 98 (1836).

2) (numera knappast br.) fortsätta, framhärda (med ngt); särsk. med sakligt subj.: fortsätta, fortfara, hålla i. SvTyHlex. (1851, 1872). Sedan detta (dvs. omväxlande storm o. stiltje) ihållit ungefärligen en vecka. Andersson Verldsoms. 2: 197 (1854). —

-HÅLLANDE, p. adj. [till -HÅLLA 2] om tillstånd, värksamhet o. d.: som icke upphör (l. släpper taget), oavbruten, oavlåtlig, envis, ”hårdnackad”. Ihållande köld, hetta, rägn. Lagerbring 1Hist. 4: 290 (1783). Det är ju en rysligt ihållande vinter! Geijer Brev 251 (1829). Högljudda, ihållande bravorop. VL 1895, nr 72, s. 4. —

-HÅLLIG. [till -HÅLLA 2]

1) (numera knappast br.) om person: ihärdig, uthållig, ”seg”, ståndaktig. SvTyHlex. (1851; med hänv. till ihärdig). Jag befallde R. och .. M. att gå först i land, för si kapten skall vara raskast och ihålligast, förstås. Wetterbergh GNord 83 (1862).

2) (i sht i skriftspr.) om tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, uthållig, oavbruten, beständig; envis. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 406 (1856). Känslans opposition (är) för det mästa .. mera hetsig än ihållig. Verd. 1887, s. 7. En ihållig nordväst dref fram molnmassor. Lundquist Fontane EBr. 147 (1902). Sylwan Kellgren 176 (1912). —

-HÅLLIGHET—00~2 l. ~200. [avledn. av -HÅLLIG] (i sht i skriftspr.) uthållighet, ihärdighet. SvTyHlex. (1851; med hänv. till ihärdighet). Den, som på allvar ägnar sig åt ett visst själsarbete och drifver detta med fart och ihållighet, blir snart utarbetad. Verd. 1891, s. 185. Östergren (1928; angivet ss. skriftspr.). —

-HÄKTA, -ning. häkta fast, haka i. SvTyHlex. (1851, 1872). Vid framkomsten till logen borttages den öfre stången (på sädeslasset) och ihäktas repen i en bom. LB 4: 477 (1907).

Spalt I 151 band 12, 1933

Webbansvarig