Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IL, sbst.1, r. l. m. l. f. (m. Schultze) l. n. (Skogekär Bärgbo, Visb. 3: 178 (1651)).
Ordformer
(il (ihl, ijl) c. 1600—1856. ill 1542)
Etymologi
[jfr d. il, mnt. o. mnl. ile, holl. ijl, fht. īla, mht. īle, t. eile; till ILA, v.1]
(†) skyndsamhet, brådska, hast; särsk. i uttr. i l. med (en) il, i hast och il o. d., i stor brådska, med stor hast, hastigt, skyndsamt. G1R 14: 85 (1542). Han drog åstad och kom till Kijl, / Han giorde det med allsom största ihl. Carl IX Rimchr. 78 (c. 1600). Såsom flygand språng hon kommer medh ett ijl. Skogekär Bärgbo Wen. 89 (c. 1650, 1680). Jag har i största il skrivit dät. Schultze Ordb. 2070 (c. 1755). Lovén Dante 1: 93 (1856).
Ssgr, se ILA, v.1 ssgr.

 

Spalt I 158 band 12, 1933

Webbansvarig