| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ILIG, adj.2; superl. best. -este (G1R 10: 20 (1535), RA I. 1: 401 (1544)) l. -ste (Stiernman Riksd. 187 (1544)). adv. = (E. L. von der Linde (1621) i OxBr. 11: 416), -EN (G1R 15: 77 (1543), HertCarlSlakt. Aa 4 a (1617)), -T (HSH 7: 41 (1590), Loenbom Upl. 1: 64 (i handl. fr. c. 1630)).
(†)
1) som ilar; i uttr. iligt bud l. post, ilbud; jfr ILA, v.1 I 1 a α. Ett iligt post (dvs. ett ilbud). HSH 36: 306 (1583). Ett ijhligt bodh. Widekindi G2A 106 (c. 1676).
2) som sker l. göres fort, snabb, hastig; äv.: som kräver skyndsamhet, brådskande; ss. adv.: skyndsamt, hastigt; oförtövat. G1R 15: 77 (1543). Giffwendes honom j befalning, att hann lather ijligen komme them till arbete. Därs. 16: 260 (1544). Men H. K. M. lett gifue mig till schwar, at H. K. M. för sin ihlige reese skuldh .. mig derpå .. innte konnat gifua något .. schwar. OxBr. 11: 415 (1621). Rykte wår Konung iligt op (från Kalmar). Loenbom Upl. 1: 64 (i handl. fr. c. 1630). Iliga steg. Schultze Ordb. 2070 (c. 1755). — särsk. i det adverbiella uttr. på l. med det (allra) iligste, med det snaraste, skyndsammast möjligt. G1R 10: 20 (1535). Wele wij .. med thet aldre ijligeste och förste oss mögeligit är affärdige wårtt eigitt budt. Därs. 15: 313 (1543). Stiernman Riksd. 187 (1544).
Spalt I 165 band 12, 1933