| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (plötsligt uppträdande) häftig vind (ofta åtföljd av rägn); häftig vindstöt, kastvind o. d.; förr äv. övergående i bet.: storm; jfr IL, sbst.2 1. G1R 28. 285 (1558). Spånbräder och balckar, som genom een ilingh nedblåstes (från kyrkan). BtÅboH I. 11—12: 48 (1678). En grufwelig jling eller orcan. Hiärne 2Anl. 205 (1706). En iling kom och båten stötte. 1Saml. 2: 208 (1773). Östergren (1928; angivet ss. sällsynt form). — jfr STORM-, VIND-, VÄDER-ILING. — särsk. (†) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 2). (Gustav Vasa) befan vthi margehanda anstöter och ijlungar, Gwdz krafftige bijstånd och vnderlige beskärmelse. Phrygius Föret. 8 (1620). Swedberg SabbRo 162 (1704, 1710).
2) (†) i oeg. l. överförd anv., om hastigt påkommande yttring av en sjukdom l. en sinnesrörelse o. d.; jfr ILNING, sbst.2 2. En ihling kiändes dock (av det pilskott som Amor avskjutit). Runius Dud. 2: 18 (1707). Schultze Ordb. 2070 (c. 1755).
(1) -VÄDER. (ilinga- 1526. ilings- 1678) [jfr sv. dial. ilingaväder, ostadig väderlek med omväxlande klart väder o. rägnskurar, d. ilingevejr, ilingsvejr] häftigt blåsväder med rägn; byigt väder. Icke longt effter ååt stak sigh vp itt ijlinga wädher emoot them. Apg. 27: 14 (NT 1526). Swebilius SGHelmfeldt R 1 b (1678).
B: ILINGE-TALS, adv. [sv. dial. ilingatals] i ”ilingar”.
2) till 2; i uttr. uti ilingetals. Dher på haff(ver) .. fölgdt en swår huffwudhwärk .. doch icke Continuerligen uthan wti ijlingetals. VDAkt. 1701, nr 85.
C: ILINGS-VÄDER, se A.
Spalt I 165 band 12, 1933