| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPEDIMENT im1pedimän4t l. 01—, n.; best. (föga br.) -et; pl. = (Sundén (1885) osv.) l. -er (Rålamb 1: 112 (1690) osv.). Anm. Tidigare användes i bet. 2 ofta den lat. pl.-formen impedimenta. LandtmFörordn. 24 (1725). PT 1907, nr 7, s. 1.
1) (†) hinder. The uthan impediment, / Komma skola snart och behändt. Visb. 3: 168 (1651). Flickorna voro så vanda att springa .. (över den mörka vinden), att de ej behöfde se för att undvika alla de inpedimenter, som befunno sig i deras väg. Wetterbergh Penning. 42 (1847). Berndtson (1880).
2) [jfr lat. impedimenta naturæ] onyttig (ofruktbar) mark; särsk. kam. o. landtmät. om dylik mark som förr icke åsattes ngt värde vid skifte; förr alltid i pl. i koll. anv. LandtmFörordn. 26 (1733). (Vid ägogradering iakttages) att till impediment eller mark utan värde hänföras allenast kala berg, hedar och hölster samt sådane kärr, myror och måssar, som äro till jordbruk, skogsfång eller mulbete otjenliga. SPF 1848, s. 157. Jordbrand fördärvar i grund marken och förvandlar den till impediment för årtionden framåt. Geete o. Grinndal 140 (1923).
-MARK. (impediment- 1920 osv. impediments- 1893) (i sht i Finl.) Hannikainen (1893). Större kärr-, fjäll- och andra impedimentmarker. FFS 1925, s. 558.
B: IMPEDIMENTS-MARK, se A.
Spalt I 234 band 12, 1933