| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPERATIV im3pera~ti2v l. -är- l. -ær-, äv. 400~1, stundom impær3a~ti2v, ngn gg 1004 l. 01—, adj.; adv. -T.
1) (mindre br.) om person: befallande (se BEFALLANDE, p. adj. 1 b); härsklysten; despotisk; myndig. Den katolska kyrkan .. är .. af alla menskliga samfund .. det mest imperativa. Forssell Stud. 1: 396 (1875). Imperativa, lidelsefulla naturer ha svårt att fördraga nederlag. Bergman JoH 91 (1926).
2) (i sht i fackspr.) om sak: som innebär l. utgör en befallning, som är formulerad ss. en befallning; äv.: tvingande, kategorisk; jfr BEFALLANDE, p. adj. 1 c, d. Crusenstolpe Ställn. 10: 74 (1844). (I förslag till ny brandordning) är § 3 lika imperativt affattad som den först nämnda paragrafen. SD(L) 1901, nr 104, s. 6. (Vissa hallucinationer) ge sig tillkänna som befallande röster (imperativa hallucinationer). Gadelius Själsl. 3: 120 (1922); jfr 1. — särsk.
a) [efter fr. mandat impératif] i sht statsv. i uttr. imperativt mandat, förhållandet att riksdagsman i utövandet av sitt riksdagsmannaskap är bunden av sina valmäns uppfattning, vilka alltså kunna ålägga honom att rösta på ett visst sätt i en viss fråga; äv. i allmännare anv., i fråga om representanter vid förhandlingar o. d. StatsvT 1901, s. 233. Fahlbeck Förf. 66 (1904). Om tendenser till imperativt mandat under oppositionen mot Karl XIV Johan. StatsvT 1915, s. 145 (rubrik). Imperativa mandat, som praktiskt taget omöjliggöra alla eftergifter vid förhandlingsbordet (mellan arbetsgivare o. arbetare). SvD(A) 1932, nr 103, s. 5.
b) språkv. om språklig form l. betydelse: som uttrycker resp. innebär en befallning (l. uppmaning l. önskan osv.); nu närmast uppfattat ss. adj. till IMPERATIV, sbst. 1 a: imperativisk. Man träffar (i äldre västgötalagen) .. så väl den rena konjunktiven, som den halft imperativa optativen. Rydqvist SSL 1: 345 (1852). Imperativa uttryck, t. ex. Gå! Kræmer EnstafvOrd 7 (1882).
Spalt I 236 band 12, 1933