Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPLANTERA im1plante4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr IMPLANTATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. implantieren, ävensom eng. implant; av fr. implanter, av in- (se IN-, pref.1) o. planter (se PLANTERA)]
kir. o. tandläk. gm kirurgisk operation komma (ngt, ss. en ända av en tarm, en naturlig l. konstgjord tand) att fastväxa på ett ställe där det icke urspr. haft sin plats (l. stundom: från vilket det lösgjorts). Extrahera en frisk tand och implantera den i bättre ställning eller på annat ställe. LbKir. 2: 194 (1922).
Avledn. (kir. o. tandläk.): IMPLANTATION, r. vbalsbst. till IMPLANTERA. NF (1883). LbKir. 1: 537 (1920). 3NF (1929).

 

Spalt I 243 band 12, 1933

Webbansvarig