Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPUGNERA, v., anträffat bl. i inf. o. p. pf. -ert.
Etymologi
[jfr fr. impugner, ävensom eng. impugn; till lat. impugnare, anfalla, till pugna, strid, eg.: strid med händerna (se PUGILIST)]
(†) anfalla, attackera; bekämpa; äv.: stå emot, sätta sig emot; vanl. med direkt obj., enst. med prep. emot. Visb. 3: 172 (1651; i eg. bet.). Emedan han icke droge betänkiande at impugnera regeringsformen. RARP 9: 36 (1664). Därs. 290. Swedberg Schibb. 276 (1716).

 

Spalt I 262 band 12, 1933

Webbansvarig