| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INBILLA in3~bil2a (∪ — ∪ Runius Dud. 2: 129 (1713); i`nbilla l. inbi´lla Weste), v. -ade ((†) sup. -biltt (-bildt) Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 76 (1693), KFÅb. 1913, s. 287 (c. 1730)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
— jfr BILLA IN.
1) (†) inpränta l. inprägla (ngt) i l. hos (ngn l. sig); äv. (i uttr. inbilla ngt l. inbilla sig ngt): lära känna l. inhämta (ngt). (Fabler) äre förthenskull vptänckte, at man igenom sådane oförnufftige Diwrs dichtade ord sin emellan Menniskiors Handel och Sedher, täste bättre inbilda och känna måtte. Fosz Föret. 4 (1621). (De unga) ihughkomma, thet the förre läsit, och igenom Figurer (i den illustrerade boken) sigh inbildat hafwa. Därs. Qq 1 b. Att slotzhöffuedzmännen i tijdh blijffua medh instruction .. försedde, och dem deras skyldighett väl inbilladt. AOxenstierna 1: 465 (1633). Tiällmann Gr. Fört. 7 (1696). — särsk.: övertyga (ngn l. sig) om (ngt); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: övertygad. Skytte Or. A 2 b (1604). Att I honom fördenskuld inbilla måge, dett vij icke äre ännu der till obenägne. OxBr. 1: 281 (1625). Emedan han är så fast inbillader om sin Saks Rättfärdigheet. Ekman Siönödzl. 301 (1680). Molander Förn. 22 (1762).
2) (†) i tanken göra sig en bild av ngt, göra sig en idé l. en föreställning om ngt, föreställa sig (ngt), tänka sig (ngt); jfr FÖRESTÄLLA 15; ponera l. antaga (att ngt förhåller sig så l. så); äv.: hitta på, tänka ut, koncipiera; i uttr. inbilla sig ngt, ngn gg äv. inbilla ngt. OxBr. 5: 285 (1624). Hvitare färg kan (icke) inbildas. VetAH 1740, s. 371. Hvilken skulle hafva inbillat sig, at han med så grofva observationer kommit sin grads storlek på 440 famnar när? Därs. 1750, s. 4. Inbilla nu, at från Jordens medelpunct .. äro räta linier dragna til alla puncter af Solens discus. Därs. 1763, s. 118. En illa inbillad ställning, men sjelfva handtverket högt drifvet. CAEhrensvärd 108 (1783; i fråga om en skulptur). Inbilla er ett näs, emellan vattnen sträckt, / Med öar, rundtomkring. Leopold 2: 284 (1800, 1815). Förrän i London hinner mig intet bref — Emedlertid måste jag inbilla mig allt hvad du skulle säga mig. Geijer Brev 14 (1809). Törneros Brev 2: 383 (c. 1823; uppl. 1925). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.
a) mat. imaginär (se d. o. a). Palmquist Alg. 1: 56 (1745). Inbildadt, eller omöjligt tal, kallas qvadratroten af ett negatift tal. Sturtzenbecher 296 (1805).
b) fys. (opt.) endast skenbart existerande, i uttr. inbillad bildpunkt, virtuell brännpunkt; inbillad figur, skenbild. Inbillad Bildpunct kallas det stället hvarest spridda strålar kunna komma tillsamman, om de blefvo utdragna. Duræus Naturk. 111 (1759). Bergman Jordkl. 2: 58 (1774).
3) [specialfall av 2] med avs. på ngt som är osant l. oriktigt l. tvivelaktigt l. ovisst.
a) komma l. få (ngn) att tro (ngt), ”slå i” (ngn ngt); med sakobj. bestående av ett pron. l. en sats (satsförkortning), ävensom ett sbst. betecknande osanning, ”historier” o. d. Det ska du inte försöka inbilla mig (vard.). Schroderus Os. III. 2: 334 (1635). När någon wille inbilla tigh, at en Korp är en Swan. Muræus Arndt 2: 47 (1648). De druckna Tyskarne, hvilka man efter behag kunde inbilla hvad man ville. Ekelund NAllmH 1: 24 (1833). Försökspersonen (vid ett hypnotiskt experiment) inbillades, att hon fått chokladkakor. GHT 1898, nr 126 B, s. 1. — särsk. i vissa numera obr. uttr., ss. inbilla ngn ngt såsom ngt, narra ngn att tro att ngt är ngt, inbilla ngn med ngt, narra l. bedraga ngn med ngt, inbilla ngn om ngt, inbilla ngn ngt, låta inbilla sig av ngt, låta narra sig av ngt, låta narra sig att tro på ngt. Genom sinn lögnn och bedrägerij som honn hafuer inbildat hans hustru medh haf(ve)r (hon) bedragit henne. SthmTb. 5/4 1600. Jagh vndrar E. F. N. har så låtit sigh inbilla vtaf sådan löghn. JTBureus (1621) i 2Saml. 4: 75. De skulle inbilla andra om otroliga Saker. Rudbeck Atl. 3: 206 (1698). Finna, at det är flärd fåfängia och lapperij, som .. siälfkiärleken osz såszom et högst önskeligit nöije inbildar. KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 64.
b) refl.: (med orätt l. utan säkra bevis l. i strid mot vad som är sannolikt) tro (ngt); hysa den (oriktiga l. ovissa) meningen (att ngt förhåller sig så l. så). OxBr. 5: 10 (1612). En skrymtare förskiuter all bätring, effter han inbildar sigh wara rätt Christen. Baazius Upp. 31 b (1629). Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907). — särsk. i fråga om hysande av överdrivna föreställningar om sig själv l. sina egna egenskaper l. förtjänster. Inbilla sig (att, förr äv. till att) vara ngt. (En del lärda) sig sielff inbilla, / Til wara mechta Klook. Wivallius Dikt. 98 (c. 1635). Iagh som Stofft är, hwad inbillar iagh migh? Preutz Kempis 259 (1675). Wij .. inbilla osz wij äro the bäste och klokeste. Ekman Siönödzl. 79 (1680). Polyfem I. 46: 4 (1810). — särsk.
α) (†) i uttr. inbilla sig ngt, inbilla sig hava ngt (en egenskap l. förtjänst o. d.), tillskriva sig ngt. En vng och öfwermodigh Person, som inbillade sigh sielff een högh Skickeligheet. Schroderus Os. III. 2: 200 (1635). Atterbom Minn. 375 (1818).
β) [jfr t. sich auf etw. einbilden] (†) övergående i bet.: yvas; särsk. i uttr. inbilla sig ngt av l. över l. på l. med ngt, göra sig överdrivna föreställningar om sig själv med anledning av ngt, yvas över ngt. Brask Pufendorf Hist. 220 (1680). Hon af aldeles intet hafwer sig att inbilla. Cavallin Herdam. 2: 241 (cit. fr. 1682). När man på somliga dagar icke äter kött (osv.) .., då inbillar man sig mycket deröfver. Borg Luther 1: 238 (1753). Guttemberg, med hvilken Tyskarne inbilla sig så mycket. SvMerc. IV. 2: 186 (1758). Han inbillade sig något särdeles på sit Adelskap. Därs. 1763, s. 35. Weise 2: 49 (1771).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) som man föreställer sig l. inbillar sig finnas, som bl. existerar i fantasien. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). En pojke blir rädd för inbildade spöken. Linné Diet. 2: 235 (c. 1750). Verkelige eller inbillade behof. Retzius FlVirg. 115 (1809). Det s. k. inbillade hafvandeskapet. Gadelius Tro 2: 53 (1913).
β) som man (på grund av överdrivna föreställningar om sig själv l. sina egna egenskaper l. förtjänster) inbillar sig äga, som man tilltror l. tillskriver sig; jfr b slutet. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Den plebejiska stolthet, som yfves öfver egna verkliga eller inbillade förtjenster. Rundgren i 3SAH 2: 15 (1887). Fröding Eftersk. 2: 131 (1894).
γ) som inbillar sig vara ngt; numera bl. i uttr. den inbillade sjuke ss. övers. av titeln på Molières komedi Le malade imaginaire (1673) [jfr ä. d. dend inbildte syge (1724)]; jfr INBILLNINGS-SJUK 2 slutet. Prophetier .. utsagde af en .. inbillad Pietist. Block Progn. Dedik. 7 (1708). Thet ordet pietist .. betyder (nu) .. Ett inbillat helgon. Scherping Cober 1: 249 (1734). I dag upföres på Svenska Theatern: Le Malade Imaginaire, eller den inbillade sjuke. DA 1769, nr 276, s. 2. SvD(A) 1927, nr 345, s. 21 (: Den inbillade sjuke). Anm. Komedien i fråga har i senare tid uppförts äv. under titeln den inbillat sjuke [jfr d. den indbildt syge (1892)]. SvD(A) 1931, nr 27, s. 14.
1) till 2: handlingen att föreställa sig ngt; vanl. konkretare: föreställning ngn gg närmande sig bet.: övertygelse (jfr INBILLA 1 slutet). En annan skulle kunna giöra äfwen lijka Chur, om allenast dhen Siuka wille fatta een fast Troo och inbillan. RelCur. 64 (1682). Dahlstierna (SVS) 398 (c. 1696).
2) till 3; i fråga om felaktig l. falsk föreställning.
a) i förb. med adj. som betecknar föreställningen ss. falsk l. felaktig l. osäker; jfr INBILLNING 2 b α. Then falske Inbillan, at Barnen icke hade sijn egen Troo. Schroderus Os. 2: 618 (1635). VDAkt. 1683, nr 16.
b) felaktig l. falsk föreställning; inbillning (se d. o. 2 b β); villfarelse. At Communicera sigh sielff, är en Menniskligh Inbillan, owisz och onödigh. Schroderus Os. III. 1: 185 (1635). Warnmark Tuktesp. 2 (1687). särsk. till 3 b slutet, om (hysande av en) överdriven föreställning om sig själv l. sina egna egenskaper l. förtjänster. Schroderus Os. III. 2: 326 (1635). Rätt dårachtige och af inbillan klooke Huushållare. Rålamb 13: 101 (1690). —
INBILLNAD, m. (†) till 2: föreställning. (Herren) har nu sielf uplöst det band han knutit har, / Fast än wårt Kiött och Blod giör sig en an Inbilnad. Brobergen 243 (1708). —
INBILLNING, se d. o. —
INBILLSAM, adj. [jfr t. einbildsam] (†) till 3 b.
2) inbilsk. Länssmannän här i soknän ..: een Iäässdrygh och förmäthän innbillsam Karl. VDAkt. 1670, nr 171. Swedberg SabbHelg. 159 (1734).
Spalt I 288 band 12, 1933