Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDEFINIT in1defini4t l. 01—, äv. 4~001, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t. indefinit, eng. indefinite, fr. indéfini; av lat. indefinitus, av in- (se IN-, pref.2) o. definitus (se DEFINIT, adj.)]
1) obestämd. — särsk. språkv.
a) (numera knappast br.) i uttr. indefinit form, förr äv. indefinit kasus, obestämd form; indefinit artikel, obestämd artikel; förr äv. indefinit ändelse, ändelse för obestämd form. Den neutrala indefinita ändelsen på dt (i p. pf.) har äfven förblifvit stadgad och orubbad. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 26 (1801). Indefinit casus. Leopold Därs. 1: 190. Moberg Gr. 161 (1815; om obest. artikeln). Leopold 5: 201 (c. 1827). jfr (†): (Vissa) Adjectiva Relativa äro .. Indefinita och kunna ej stå i Definito. Ljungberg SvSpr. 82 (1756).
b) i uttr. indefinit pronomen o. indefinit adverb, obestämt pronomen resp. adverb. Indefinita eller obestämda (pronomen). Tullberg SvSpr. 1: 28 (1836). Indefinita adverb. Beckman SvSpr. 160 (1904). 2NF 22: 368 (1915).
c) (föga br.) i fråga om verb; särsk. om verbets infinita tempora; jfr DEFINIT, adj. 1 a ζ. Borelius Sacy 70 (1806). jfr Noreen VS 5: 273 (1908).
2) (i fackspr., föga br.) obegränsad. Biberg 3: 28 (c. 1823). — särsk. (numera knappast br.) bot. om blomställning: som utvecklar sig gm tillväxt i toppen, obegränsad; jfr DEFINIT 3. Agardh Vextsyst. 58 (1858).

 

Spalt I 324 band 12, 1933

Webbansvarig