Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INDIGN, adj.
Ordformer
(indigne 1769. indignt, n. 1758. indingt, n. 1668)
Etymologi
[jfr eng. indign; av fr. indigne, av lat. indignus, ovärdig, av in- (se IN-, pref.2) o. dignus, värd, värdig (jfr DIGNITET)]
(†) ovärdig, skamlig. RARP 10: 302 (1668). Sedan han på så indignt sätt hanterar den gamla hederliga gubben. Hjelt Medicinalv. 3: 136 (i handl. fr. 1758). Sahlstedt (1769).

 

Spalt I 349 band 12, 1933

Webbansvarig