indignation

Publicerad 1933

INDIGNATION in1diŋnatʃω4n, äv. -dinj-, ngn gg -dign-, l. 01—, l. -aʃ- (inndiggnatschon Dalin; indingnatschón Schück (1854)), r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. indignation; av lat. indignatio (gen. -ōnis), avledn. av indignari (se INDIGNERAS)]

(sedlig) harm, förtrytelse (över ngt lågt l. skamligt, en oförrätt l. dyl.); ofta med bestämning inledd av prep. över, stundom äv. mot. NvRosenstein (1792) hos Ljunggren SVH 1: 564. Den djupa och berättigade indignation, som .. (hertigens av Enghien) mord väckte öfver hela Europa. Tegnér Armfelt 3: 34 (1887). Fredrik Wilhelm I, som .. hyste djup indignation mot allt mätressvälde. PT 1907, nr 148 A, s. 3.

Ssgr: INDIGNATIONS-LITTERATUR. litt.-hist. litteratur som ger uttryck åt förtrytelse över i sht sociala orättvisor l. oförrätter. Verd. 1890, s. 206. Anne Charlotte Leffler-Edgren, .. den främsta representanten för indignationslitteraturen. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 319 (1916). —

-POESI. litt.-hist. jfr -LITTERATUR. SD(L) 1904, nr 276, s. 5. —

-ROMAN. litt.-hist. jfr -LITTERATUR. Larsson Stud. 37 (1899). —

-SATIR. litt.-hist. jfr -LITTERATUR. Tegnér FilosEstetSkr. 346 (1808). —

-STORM. bildl.: hastigt uppblossande, kraftig o. utbredd stämning av harm l. förtrytelse (mot ngn l. ngt). 2NF 5: 33 (1905).

Spalt I 349 band 12, 1933

Webbansvarig