| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INDISPOSITION in1dispωs1itʃω4n l. 010—, äv. -pos1– l. -pås1-, l. -iʃ- (– – – -tschón Dalin; jfr skrivningen indispossisionen ÅgerupArk. Brev 20/11 1746), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
1) lindrigt illamående; opasslighet; ofta särsk. om (lindrig) halskatarr l. heshet o. d. hos sångkonstnär. Vara besvärad av en lindrig indisposition. OxBr. 8: 427 (1644). En dag, då Käjsaren, för en lätt indisposition, måste hålla sängen. DA 1771, nr 252, s. 2. WoJ (1891).
2) håglöshet; olust; motvilja (mot att göra ngt). Lindfors (1815). (Lärjungens) naturliga indisposition för intellektuelt arbete under sommaren. PedT 1894, s. 12. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 304 (1900).
Spalt I 361 band 12, 1933