indo-europé

Publicerad 1933

INDO- in1dω- l. -o- l. -å-.

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. indo-; modern bildning motsv. gr. ἰνδο-, ssgsform till gr. ἰνδός, inder, indisk]

i ssgr: indisk.

Ssgr (i fackspr.): INDO-EUROPÉ10104 osv. om individ vars språk tillhör den indoeuropeiska språkstammen; jfr -GERMAN; i pl. äv. om bärarna av det indoeuropeiska urspråket, urindoeuropéerna; jfr ARIER, ARIO-EUROPÉ. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 138. Beckman SprL 58 (1918). 19Årh. VIII. 2: 280 (1924). —

-EUROPEISK101040 osv. [efter fr. indoeuropéen] språkv. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på den stora språkstam vars skilda språk talas av huvudmassan av Främre Indiens, Irans, Europas o. numera äv. Amerikas o. Australiens befolkning; jfr -GERMANSK, ävensom ARIO-, INDISKT-EUROPEISK. Den Indo-Europeiska språkslägten. Frey 1849, s. 282. De indoeuropeiska folken bilda ingen homogen rasenhet utan blott en språklig enhet: de innefatta de folk, som tala ett indoeuropeiskt språk. Grimberg VärldH 2: 7 (1927). —

-EUROPEISKA1010400 osv., r. l. f. språkv. det (av språkforskarna antagna) till grund för alla indoeuropeiska språk liggande moderspråket, det indoeuropeiska ur- l. grundspråket. Beckman SprL 58 (1918). —

-GERMAN1004. (mindre br.) = -EUROPÉ. Sundevall ÅrsbVetA 1845 —50, s. 46 (: Indo-Germanier, pl.). Östergren (1929). —

-GERMANIST10104. språkv. person som bedriver (jämförande) studier över de indoeuropeiska språkens historia l. är kännare av denna historia. Kock SpråkFörändr. 10 (1896). —

-GERMANSK1004, förr äv. -GERMANISK. [efter t. indogermanisch; termen bildad på en tid, då man trodde att indierna utgjorde den östligaste o. germanerna den västligaste grenen av indoeuropéerna (innan kelterna räknades till indoeuropéerna)] (mindre br.) språkv. = -EUROPEISK. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 58. Den Indogermaniska eller, såsom den numera vanligen benämnes, den Indoeuropeiska språkfamiljen. TLitt. 1851, s. 388. Rydqvist SSL 4: 284 (1870). —

-GERMANSKA10040, r. l. f. (mindre br.) språkv. = -EUROPEISKA. —

-IRANER10040. individ vars språk tillhör den indoiranska språkgrenen av den indoeuropeiska språkstammen. Rydberg Myt. 2: 440 (1889). —

-IRANSK1004, förr äv. -IRANISK. som tillhör l. är utmärkande för l. har avseende på den gren av den indoeuropeiska språkstammen som omfattar de i Främre Indien o. Iran talade indoeuropeiska språken. NF 7: 581 (1883). 19Årh. VIII. 2: 14 (1924). —

-IRANSKA10040, r. l. f. språkv. sammanfattande benämning på de indoiranska språken. 19Årh. VIII. 2: 292 (1924). —

-KINES1004. individ tillhörande ngn av de i Bortre Indien hemmahörande grenarna av den mongoliska rasen; äv., o. numera vanl.: invånare i franska Indokina. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 58. 2NF 34: 287 (1922). —

-KINESISK10040.

1) adj. till INDOKINA. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 38. Ymer 1922, s. 159. särsk. i förb. Indokinesiska halvön, östra indiska halvön. Svensén Jord. 143 (1885).

2) språkv. i uttr. indokinesiska språk, den indokinesiska språkstammen l. språkfamiljen o. d.

a) (knappast br.) sammanfattande benämningar på de språk av den siniska (”indokinesiska”, se b) språkfamiljen (siamesiska, burmanska o., åtminstone numera, annamitiska) som talas i Bortre Indien. Claëson 1: 234 (1858).

b) sammanfattande benämningar på alla de i Kina, Tibet o. Bortre Indien talade språk som tillhöra den siniska språkfamiljen, siniska språk. Den indokinesiska språkstammen. 19Årh. VIII. 2: 114 (1924). —

-KINESISKA 100400, r. l. f. språkv. sammanfattande benämning på de indokinesiska språken (se -KINESISK 2 b). 19Årh. VIII. 2: 114 (1924). —

-LOG104. (i fackspr.) vetenskapsman som bedriver forskning rörande indiernas språk, kultur o. historia. Frey 1847, s. 115. 2NF 2: 1433 (1904). —

-LOGI -logi4 l. -lå-, i Sveal. äv. -ji4. (i fackspr.) vetenskap(en) om indiernas språk, kultur o. historia. Docent i indologi. LUKatal. 1915, h.-t. s. 19. —

-LOGISK1040. (i fackspr.) adj. till -LOGI. 2NF 2: 1433 (1904). —

-NESISK 1040. adj. till INDONESIEN. 2NF 19: 916 (1913). särsk. språkv. i uttr. indonesiska språk, indonesiska språkgruppen o. d., sammanfattande benämning på de till den austronesiska (malajisk-polynesiska) språkstammen hörande språk som bl. a. talas på de indiska öarna, Malacka o. Madagaskar. 19Årh. VIII. 2: 113 (1924). —

-SKYTER(NA)1040(0). [ytterst till gr. Ἰνδοσκυϑία, namn på det sakiska riket i Seistan] benämning på ett skytiskt (nordiranskt) folkslag, sakerna, som omkring 100 f. Kr. bildade ett rike i nuv. Seistan o. därefter erövrade bl. a. vissa delar av nordvästra Indien; äv. om de urspr. från det egentliga Kinas västliga delar kommande, ss. skyter uppfattade tokarerna (Yüe-chï) som i midten av första årh. efter Kr. erövrade delar av sakernas rike i nordvästra Indien. NF (1883). NorstedtVärldH 15: 100 (1928; om Yüe-chï). —

-SKYTISK1040. adj. till -SKYTER. NorstedtVärldH 15: 87 (1928).

Spalt I 369 band 12, 1933

Webbansvarig