| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INFAM infa4m, adj. -are. adv. -T.
1) (†) dömd äran förlustig; ärelös; vanfrejdad; äv. om straff: som innebär l. är förenad med förlust av heder o. ära. (Den som bryter sitt kontrakt o. rymmer) skal hållas för infam, och hans nampn, androm til sky och warnagel, slås på Kåken heller Galgan. Stiernman Com. 3: 51 (1661). Liffsstraff eller annan ährelöös och infam plicht. KOF 3: 135 (1682). GT 1788, nr 63, s. 2. jfr: (Wivallius skulle) för en skälm och bedragare bliffva proclamerad, och hans nampn på infame platzer (dvs. kåk o. galge) anslåes. RP 3: 101 (1633).
2) (vard.) skamlig, skändlig; gemen, nedrig; föraktlig. Scherping Cober 2: 394 (1737). De söka .. at i deras infama Complotter indraga de ärligaste i landet. Bergeström IndBref 183 (1770). En infamare prins, en infamare ministèr (än Karl II o. ”kabalen” i England) har historien svårt att uppvisa. Geijer I. 1: 175 (1818). Infama beskyllningar mot en f. d. minister. SC 1: 358 (1820). Någon af våra infama Skandaltidningar. Schrevelius CivPr. Förord 2 (1853). NDA(A) 1932, nr 121, s. 16.
3) (vard.) ”skamligt” dålig, (ur)usel, avskyvärd, otäck; äv. utan egentligt betydelseinnehåll ss. uttr. för starkt förakt, djup avsky o. d. Nyrén Charakt. 96 (c. 1765). De infama Tyska Påst vagnarna. Porthan BrefSamt. 1: 28 (1779). Den infama pigan gaf mig en sned blick ur sina vattniga ögon. Geijerstam Aldrig 141 (1891). Vädret är infamt. Wulff Leopardi 276 (1913). — särsk. [talesättet utgår från nedan anf. ställe i Hagbergs Shakspere-övers.] i uttr. vara, äv. bli (högst) infamt påpassad, vara l. bliva föremål för påpasslig uppmärksamhet från personers sida som misstro ens görande o. låtande l. som gärna vilja komma på en med felsteg l. missgrepp o. d. Jag är högst infamt påpassad. Hagberg Shaksp. 1: 328 (1847; eng. orig.: dreadfully attended). Hedenstierna Marie 205 (1896). Den frisinnade partiledaren har blivit infamt påpassad av pressen efter sitt tal i Ljungskile. SvD(A) 1929, nr 197, s. 4. Försvaret och dess män äro infamt påpassade av den allmänna kritiken. DN(A) 1931, nr 347, s. 4.
Spalt I 405 band 12, 1933