Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INHALATION in1halatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. inhalation; av lat. inhalatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till inhalare (se INHALERA). — Jfr EXHALATION]
1) (i fackspr.) inandning. Wallerius Tank. 38 (1776). Ekbohrn (1904).
2) [specialfall av 1] i sht med. inandning av gasformiga l. fint fördelade terapeutiska l. narkotiska medel. Hygiea 1868, s. 121. Inhalation af eterångor (för narkos). LbKir. 1: 425 (1920).
Ssgr (i allm. till 2; i sht med.): INHALATIONS-ANESTESI. gm inhalation framkallad anestesi. 3NF 2: 1085 (1924). —
-APPARAT. apparat för inhalation. Uhrström Hemläk. 185 (1879). —
(1) -GIFT, n. i sht mil. giftgas avsedd att vid inandning påvärka andningsorganen. För krigsändamål använda inhalationsgifter. TT 1927, K. s. 78. —
-MASK; pl. -er. ”mask” använd vid inhalation. 2NF 22: 889 (1915). —
-NARKOS. narkos åstadkommen gm inhalation. LbKir. 1: 430 (1920). —
(1) -PNEUMONI. pneumoni (lunginflammation) förorsakad av infektion som inkommit gm luftvägarna vid inhalation. LbKir. 2: 323 (1922). —
-TERAPI. sjukdomsbehandling med inhalation. FörhLäkS 1865, s. 272.

 

Spalt I 523 band 12, 1933

Webbansvarig