Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKIETT iŋ1kiät4, ngn gg äŋ1-, ngn gg iŋkjät4 resp. äŋkjät4 (änngkiä´tt Dalin), adj. -are. n. o. adv. =.
Ordformer
(inkiett 1865 osv. inquiet (-qwiet) 1711—1904. inquiett 1811—1889. enkiett 1900)
Etymologi
[jfr ä. t. o. eng. inquiet; av fr. inquiet, orolig, otålig, av lat. inquietus, av in- (se IN-, pref.2) o. quietus, avledn. av quies (gen. -ētis), vila, ro (se KVIETISM). — Jfr INKIETERA, INKIETYD]
(numera bl. vard.) ängslig, orolig, otålig; äv.: ivrig; ofta dels i uttr. inkiett att få veta l. höra, otålig l. ivrig l. nyfiken att få veta l. höra, dels i uttr. inkiett för, förr äv. över ngt, orolig l. ängslig med anledning av ngt; förr äv. i förb. med att-sats: orolig för (att det l. det sker o. d.). (Kanen talar:) Som jag finner H:s Maj:t här öfwer inqwiet är, så (osv.). Lagerberg Dagb. 143 (1711). Posten 1768, s. 107 (med att-sats). Du kan aldrig tro, huru inquiet, jag har varit för dröjsmålet. BrefNSkolH 7 (1810). VL 1906, nr 10 B, s. 2. Sonen såg inkiett frågande på fadern. Bergegren Strejkl. 37 (1907).

 

Spalt I 564 band 12, 1933

Webbansvarig