Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INKOMPETENS in1kompetän4s, äv. iŋ1-, l. 01—, r. (l. f.); best. -en.
motsv. INKOMPETENT 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara inkompetent. Biurman Brefst. 144 (1729). SvD(A) 1930, nr 253, s. 4. — särsk. jur. motsv. INKOMPETENT 2 b. Forssell Hist. 1: 53 (1869).
Spalt I 584 band 12, 1933