Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INKORREKT in1koräk4t, äv. iŋ1-, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(förr vanl. skrivet corr-)
Etymologi
[jfr t. inkorrekt, eng. o. fr. incorrect; av lat. incorrectus, icke korrigerad, oförbättrad, av in- (se IN-, pref.2) o. correctus (se KORREKT)]
1) (†) om ur: som icke går rätt. 1 St: Gement och inCorrect slaguhr. BoupptRArk. 1704.
2) som strider mot l. avviker från erkända regler l. normer, oriktig, felaktig. Phosph. 1810, s. 377. Achrelii vers är olidlig och incorrect. Hammarsköld SvVitt. 1: 156 (1818). Hans stil är tung, invecklad och inkorrekt. NF 2: 1179 (1878). Ett .. i hög grad inkorrekt uttal (av främmande, levande språk). Verd. 1888, s. 50. PedT 1904, s. 24.
3) som åsidosätter vedertagna moralregler l. regler för umgänget, ojust, ofin. Östergren FrämOrd (1909). En korrekt person blir säkrare korrekt behandlad än en inkorrekt. Haglund Klippt 37 (1923).
Avledn.: INKORREKTHET, r. (l. f.) [jfr t. inkorrektheit] till 2 o. 3. Polyfem I. 47: 2 (1810). Eichhorn Stud. 2: 50 (1872). SD(L) 1901, nr 141, s. 2.

 

Spalt I 594 band 12, 1933

Webbansvarig