| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
2) om rim mellan ord i samma versrad; äv.: rimmande ord som förekommer inne i en versrad. Risberg SvVers. 230 (1907). VTid 1924, s. 192.
Avledn.: inrimmad, p. adj. metr. till -RIM 2. De starkt inrimmade, korta raderna (i en dikt av Lucidor). Karlfeldt i 3SAH 24: 116 (1909). —
-RINGA, v.1 -ade; -ning. [jfr d. indringe]
1) förse (ngt) med en (ringformig) inhägnad l. avgränsning; numera bl. ngn gg i p. pf.: rundtomkring omgiven (av ngt). (Birger jarl har) år 1260. funderad och begynt byggia denna högt- och vida berömda Kongliga Residence-Staden Stockholm, honom med murar inringat. Rüdling 9 (1731). Hamnen .. låg i en stenbacke och inringad av kala berget. TurÅ 1915, s. 214. särsk. (†): begränsa. Sättia grensor och måål om något, omskriffua, inringa. Linc. X 6 b (1640).
2) [delvis efter t. einkreisen] medelst trupper o. d. omgiva l. innesluta (ngn l. ngt), omringa, innesluta; cernera. Rüdling 195 (1731). Varer män för Eder, .. I Dalkarlar, och låter ej mer inringa Eder af Konungen, som det skedde på Tuna-gärde. Dalin Hist. III. 1: 228 (1761). UB 3: 483 (1873). Weylers mening skulle .. vara att söka inringa insurgenternas hufvudkrafter. Melander Långtur 162 (1896).
3) jäg. gå l. åka skidor kring ett område för att med ledning av in- o. utspår avgöra om ngt villebråd befinner sig därinom, ringa l. holma l. vänga (ett villebråd); äv. med obj. betecknande jaktområde som kringgås; äv., om (höns)hund: gm en kringgående rörelse närma sig (villebråd i vila l. rörelse) i stället för att följa löpslaget. Tersmeden Mem. 3: 91 (1741). Hillerström Björnf. 23 (1750). Förmågan (hos hunden) att inringa sådant (villebråd), som är i rörelse och spridt, och få det att trycka, kan ej konsten framkalla, der ej den högre instinkten gör det. Bergström HbJagtv. 134 (1872). Hede i Herjeådalen, der två björnar inringats. VL 1894, nr 8, s. 2. Järfspåret .. stod i slingrande serie, och jag lämnade detsamma för att i en vid cirkel inringa den framför liggande trakten. Hemberg ObanStig. 233 (1896). IdrFinl. 2: 17 (1905).
4) i bildl. anv. av 2 (delvis med anslutning till 3): avstänga (från förbindelser), avspärra, isolera; äv.: ”omringa” (för att infånga o. d.). Den (dvs. den engelska o. franska finansen) har .. på det kraftigaste medverkat för Tysklands inringning. NDA 1915, nr 240, s. 2. Eldhärden (har) nu inringats. SvD(A) 1917, nr 166, s. 8 (i fråga om skogseld). Den liga som polisen nu är i färd med att inringa. DN(A) 1931, nr 72, s. 19.
Ssg: inringnings-politik. bildl.; jfr -RINGA, v.1 4. Den engelska inringningspolitiken mot Tyskland. NDA 1915, nr 225, s. 6. —
-RINGA, v.2 -er, -de, -t, -d; -ning. [fsv. inringia]
1) gm klockringning giva tecken att (en gudstjänst l. en högtid o. d.) skall taga sin början, öppna l. inleda (ngt) med klockringning, ringa in (ngt). UB 7: 256 (1874). Kyrkoklockorna, som samstämmigt inringa gudstjänstens och hvilans dagar. Rydberg Vap. 170 (1891).
2) inkalla medelst klockringning. Mellan omedelbart på hvarandra följande lärotimmar hållas raster med utringning 5 minuter före och inringning 3 minuter efter klockslaget. LäsordnNorrkFolksk. 1879, s. 13. Auerbach (1909). —
-RINGAD, p. adj. [bildat till RING] (i fackspr.) försedd med ringformig inskärning. (Måsarna hava) framtårna förenade genom hel eller inringad simmhud. Nilsson Fauna II. 2. 2: 185 (1834). Därs. 1: 42 (1847). —
-RING(E)S-KLOCKA. (-ringes- 1652. -ringz- 1681) [till -RINGA, v.2 1 o. 2] (†) om kyrkklocka; jfr -RINGNINGS-KLOCKA. VDAkt. 1652, nr 115. Därs. 1681, s. 301. —
-RINGNINGS-KLOCKA. [till -RINGA, v.2 1 o. 2] (†) kyrkklocka med vilken sammanringning utföres; jfr -RING(E)S-KLOCKA. VDAkt. 1788, nr 435. AntT 2: 110 (1869). —
-RINNA. om vätska l. vattendrag o. dyl. l. om fast ämne i finfördelad form: rinna l. flyta in (ngnstädes). Linc. Pp 2 b (1640). Muræus Arndt 3: 95 (1648). Den till Karabugas inrinnande strömmen. Ramsay GeolGr. 1: 269 (1912). —
-RISTA, -ade; -ning. [jfr d. indriste]
1) rista (skrift l. bild o. d. på ytan av ngt föremål av sten l. trä l. metall o. d.). SP 1792, nr 151, s. 4. Man antager, att (i Rom) kalendern för hvarje år blef inristad på en trätafla och offentligen utställd. Lysander RomLittH 33 (1858). Torrnålsmetoden (består) .. däri att man med en skarp nålspets inristar sin teckning i den blanka plåtytan (osv.). Tallberg Etsn. 19 (1912). särsk.
a) (mindre br.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: ristning, inskription. Atterbom Minnest. 1: 75 (1847). MeddSlöjdF 1895, s. 17.
b) oeg. o. bildl.; ofta: inprägla, inpränta; äv. refl. Atterbom i SvLittFT 1833, sp. 732 (refl.). Minnet af dem (dvs. K. XII:s bragder) står djupt inristadt i hvarje svensk krigares själ. Oscar II 3: 323 (1868, 1889). Ett förfärligt lidande var inristadt i skarpa linier vid munvinklarna. Lagerlöf Herrg. 128 (1899).
2) (numera föga br.) förse (ett föremål) med ristning l. inskription; anträffat bl. i p. pf. Amuletter, inristade .. med språk ur bibeln. Rydberg Magi 89 (1865). Inristad med runor. Östergren (1929).
3) (†) i p. pf., om osed o. d.: som vunnit insteg, inrotad (se INROTA 2 b), ”inritad” (se INRITA, v.2 1 b). Moa marknad bliffver afflyst för den oorder (dvs. oordning) dervid inrijstatt ähr. RP 7: 518 (1639).
Avledn.: inristare, m.(||ig.). (mindre br.) till -RISTA 1: person som inristar bild l. skrift, ristare. UpplFmT 9: 222 (1923). —
-RITA, v.1 -ade; -ning. (-ri(j)t- (-rjt-) 1673 osv. -ryt- 1673)
1) rita (ngt på ngt l. i en figur); särsk. (i sht i fackspr.): införa l. inlägga (ngt på karta l. ritning o. d.); jfr INLÄGGA 10 b. BL 5: 21 (1839). Ett blått, svartkrusadt band med deri inritade krokodiler och fiskar. Kræmer Orient. 274 (1866). Ramsay GeolGr. 2: 60 (1913).
2) (†) rista (skrift l. bild o. d. på ytan av ngt), inrista (se -RISTA 1). Block Progn. 135 (1708; i bild). Några slingor, i hvilka Nordiska Runor blifvit inritade. Liljegren Runl. 160 (1832). Wallin Bref 241 (1849). särsk. bildl.; äv. refl. med saksubj. O du förrädli’ Kropp, / Som sådan Skamfläkk will inrjta på de Perser. Börk Darius 178 (1688). Djupa veck hafva inritat sig på kinden. Wetterbergh Genrem. 42 (1842).
3) (†) förse (ett föremål o. d.) med ristning, rista på (ngt); anträffat bl. i p. pf.; jfr -RISTA 2. Een Runasteen medh någre bookstäfver inrijtat. Dybeck Runa 1848, s. 14 (1673). Därs. 20 (1673).
Spalt I 742 band 12, 1933