Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INSOLVENS in1solvän4s, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-vens 1822 osv. -vents 1835)
Etymologi
[jfr t. insolvenz, eng. insolvence, insolvency; till INSOLVENT]
i sht jur. förhållande(t) att vara insolvent; tillstånd i vilket en insolvent person befinner sig; äv. konkretare, om fall av insolvens; jfr INSUFFICIENS. SC 2: 400 (1822). Insolvenser bland grufvefirmor. AB(L) 1895, nr 257, s. 6. 2NF 36: 642 (1924).

 

Spalt I 833 band 12, 1933

Webbansvarig