| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INTRYGGA, v. -er, -de, -t, -d; sup. äv. -at (Carl IX Swar A 2 b (1606: intrygget)). vbalsbst. -ANDE (Dalin Arg. 2: 349 (1734, 1754)).
(†) — jfr TRYGGA IN.
1) göra (ngn) viss om (att ngt förhåller sig så l. så); övertyga (ngn) om (ngt); inprägla l. inpränta (ngt) i (ngn); inbilla l. intala (ngn ngt). (De hava) mången öfwertalt och intrygget, at så j sanning ware skulle. Carl IX Swar A 2 b (1606). Ryssarna blefvo heelt intrygde, att de hade fredh medh turcken. KKD 3: 155 (1712). Då han vill annat folck intrygga sin egen trovärdighet. VRP 17/11 1736. Det är sagt honom, at sådant ei är tillåteligit, hvarken i Gudz eller verldzlig lag; men andre hafva intrygt honom, at det kan väl tillåtas. VDAkt. 1781, nr 615. — särsk.
a) i uttr. på ngns intryggande, på ngns intalan l. tillskyndelse. Rätt som de (dvs. fåren) fådt kättar, vilja de på hans intryggande ha båsar. Dalin Arg. 2: 349 (1734, 1754).
b) refl.: inbilla sig (ngt). At främmande folk sig lätteliga kunnat intrygga, det et fullkomligit barbarie, gådt i svang och besuttit vårt kjära fädernesland. Björner Hrolf Föret. 2 (1737).
2) gm övertalning bringa (förlikning) till stånd. Gaf oss Gud lyckan, att emillan Reverendum Dn. Pastorem, och dess Sahl. Antecessoris Relictam, Gudfr. H. Anna Hall, Een wähnlig förlijkning intryggias kunde. VDAkt. 1681, nr 30.
Spalt I 1053 band 13, 1933