| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
1) göra (ngn) (grundligt) van (vid) l. förtrogen (med ngt); vänja (ngn till l. vid ngt l. att göra ngt), inöva (ngn i ngt); äv. med obj. betecknande djur l. ngt sakligt, i sht organ o. d.; äv. refl.; med bestämning inledd av prep. i l. till l. vid l. med inf.; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: (fullkomligt) van (vid) l. (grundligt) förtrogen (med ngt), inövad, inlärd (i ngt) o. d. Stiernman Com. 1: 834 (1622). Hans (dvs. Anders Celsius’). siäl. som. war. invand. / At. betrakta. och. älska. liuet. Nordenflycht QT 1745, s. 110. Fålen, då späd är nacken ännu, invänjer beridarn Att den väg gå, ryttaren vill. (Elgström o.) Ingelgren 331 (1811). Sedan hon hunnit invänja honom vid sin åsyn och sina olater. Atterbom Minnest. 2: 285 (1842). Förhållanden, i hvilka den gamle icke lätt invänjer sig. Svedelius i 2SAH 55: 336 (1878). Om man ej har väl invandt maskinfolk. KrigVAH 1886, s. 154. Den, som inte hade fått sin hand invand till arbete, när han var ung. Lagerlöf Holg. 2: 446 (1907). För ett modernt öra, som är invant vid harmoniska klanger. Jeanson (o. Rabe) 1: 18 (1927).
2) göra (ngt) till en vana (hos ngn l. sig), inöva, inlära (ngt); numera i sht i p. pf. i adjektivisk anv.: som blivit en vana, gm vana förvärvad, inövad, inlärd, förtrogen, inrotad, om rörelse o. d. stundom: automatisk; i p. pf. ss. adj. äv. substantiverat i uttr. det invanda o. d. Invanda seder, missbruk. Enligt det invanda betraktelsesättet. Invanda föreställningar. NGissler (1758) i SvMerc. IV. 4: 197 (p. pf.). Doktorn, som .. med en invand resignation gick emot sitt främmande. Wetterbergh Selln. 189 (1853). Krubbitning är svår, ofta omöjlig att taga bort, isynnerhet om djuren länge fått invänja den. Lundberg HusdjSj. 372 (1868). Ängslan för det okända, .. saknaden af det invanda. Strindberg Hafsb. 164 (1890). Flit i barndomen förbereder och invänjer den uthållighet och ihärdighet, hvarförutan (osv.). Arcadius Folksk. 124 (1903). När den invanda rörelsen möter hinder, väckes uppmärksamheten, och den afsiktliga viljan bringas att ingripa. 2NF 31: 576 (1920). —
-VÄNTA, -an (föga br., Agrell Tolstoj Kar. 2: 391 (1926), Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form)), -ning (föga br., Dalin (1852), Östergren (1929; angivet ss. sällsynt form)).
1) (numera föga br.) vänta att (ngn l. ngt) skall komma (in), vänta in. At Compagniet .. icke för det närvarande inväntade något mera Såcker. SP 1792, nr 6, s. 3. GHT 1897, nr 12 B, s. 4. särsk. (†) i p. pr. med pass. bet.: som kan väntas (ankomma o. d.). Till H. K. M:tz och nu strax inwentande krigzfolckz behof. BtÅboH I. 4: 144 (1632).
2) (i sht i skriftspr.) vänta på (ngn l. ngt); avvakta (ngt). Invänta ngns ankomst. Invänta tolvslaget (för att osv.). Invänta det gynnsamma ögonblicket. HSH 9: 91 (c. 1800). (En turkisk här) tycktes invänta Paschan af Ibrail, som .. redan besatt Jassy. SC 2: 84 (1821). Riksdagen ville .. icke åtnöja sig med att invänta Kongl. Maj:ts till nästa riksdag utlofvade förslag om landtförsvarets ordnande. De Geer Minn. 2: 49 (1892). (De) stodo där och inväntade kvällsbåten. Tigerschiöld Sherman AndrKläd. 267 (1924).
Spalt I 1126 band 13, 1933